Imorgon är det exakt två år sedan jag tog studenten. Jag kan inte förstå att det redan har gått två år. Den där soliga torsdagen efter den där så otroligt regniga onsdagen var en av de bästa dagarna i mitt liv.
Jag tog studenten med tårar i ögonen, världens största leende på läpparna och liksom svävandes av tusentals drömmar innanför huden. Det var drömmar som äntligen skulle bli till verklighet. Det kändes lite som att för första gången i mitt liv så kunde och skulle jag göra precis allt jag ville. Jag ville jättemycket och jättelångt.
Kanske nästan inte ens en av alla de där drömmarna blev till verklighet. Ungefär allt som jag gick och fasade inför innan studenten, det där om alla drömmar och att inte lyckas uppnå dem när man har chansen, det inträffade nog efter studenten. Fast samtidigt så hände allt det där andra, det som jag inte hade förställt mig, och allting blev himla bra till slut. Och jag tror att det om någonting är livet, att egentligen så blir ingenting som man har tänkt sig men det blir himla fint ändå.
Imorgon springer jag nerför en trappa jag gått uppför säkert tusen gånger. Imorgon upplöses en del som varit en så stor del av mig i tre år: min klass. Imorgon kommer jag gråta.
SvaraRaderaDet känns så himla läskigt. Framtiden. Men ändå, jag längtar. Och jag försöker tänka bort saknaden som kommer uppstå.
så vackert. himla fint du raring.
SvaraRaderaJeg tror du har helt rett. Ofte er det de der små tingene som blir til store ting, som man aldri hadde forestilt seg, som gjør livet så fint likevel.
SvaraRaderaFor livet blir ikke alltid som man har tenkt seg. Men noen ganger blir det tusen ganger finere.
Louise: Åh, så spännande! Jag hoppas och tror att dagen var alldeles fantastisk. Allt annat, framtiden, ordnar sig alltid hur mycket eller hur lite man än oroar sig!
SvaraRaderaLisa: tack finis!
M: Precis, små och stora saker kan förändra livet lika mycket (eller lika litet). Det är ganska konstigt hur det kan bli så.