300.

Jag fick en kommentar till det här inlägget. Den lyder såhär: "Hur går det över? Har pratat och pratat och pratat men känner mig fortfarande så ledsen. Och vet inte om det är normalt eller om jag faktiskt mår dåligt på riktigt."

Jag tror, jag kan ju förståss inte riktigt veta mer än av egen erfarenhet, men jag tror att när man väl börjar tänka sådär, när man börjar ifrågasätta om den där ledsamheten verkligen är normal, då har det gått ganska långt. Då är det nog ofta inte alls normalt längre. Och det pratas mycket om att allting inte behöver vara så normalt hela tiden, att man inte ska hålla på att jämföra sådär, men jag tror ändå att det är viktigt. Jag tror till och med att det är jätteviktigt för oss som känner oss ledsna och nedstämda. För man ska inte gå runt och må dåligt hela tiden. Att vara ledsen ska aldrig kännas som det naturliga känslotillståndet. Om det känns så för dig som skriver detta, eller någon annan som läser detta, då hoppas jag verkligen att ni söker hjälp. Jag gjorde inte det. Gick runt jättejättelänge med den där ledsamheten som världens hemligaste hemlighet.

Jag sökte hjälp till slut. Men jag skämdes så mycket över min ledsamhet att jag var tvungen att få en ätstörning innan jag vågade söka hjälp. Så ska det inte vara. Det är jättedumt och det är något jag nog kommer att behöva leva med resten av livet. Men nu till det bästa, för den där ständiga ledsamheten finns inte här längre. Jag gick upp 20 kilo från det att jag sökte hjälp för min anorexi och depression tills dess att jag avslutade min behandling, men jag tappade säkert tio ton nedstämda tankar och ångest. Herregud vad livet känns lätt nu jämfört med då.

När jag väl sökte hjälp, och när jag sakta-sakta började må bättre igen, då var det som att ett helt nytt liv startade. För mig krävdes det många samtal med psykolog, men det som gjorde störst skillnad var faktiskt, hur sorgligt det än kan låta, antidepressiva. Vissa behöver det, andra inte. Jag behövde det. Det är ingen mirakelmedicin och med fördelarna kommer nackdelarna. I början var det en stor lättnad att slippa den där ständiga ledsamheten, depressionen, men sedan saknade jag den. Den hade ju varit en sån stor del av mig så länge, och den kändes trygg och så viktig att jag ibland ville sluta ta medicinen för att hitta tillbaka till den jag varit. 

Sakta började jag ändå vänja mig. Jag lärde känna en ny person i mig själv. Hon som inte hade fått komma fram tidigare. Nu tycker jag så mycket om henne. Hon har fått ta en stor plats i mig. Så pass stor att jag nu kan sluta med antidepressiva av rätt anledning. Jag vet inte säkert, men jag tror inte att det finns så mycket plats för den där ledsna delen av mig längre. Lagom med plats kanske. Och det är ju så det ska vara. Ibland är man ledsen och ibland är man glad. Jag har fortfarande ångest men inte som innan.

Det ska aldrig vara mest ledsamhet. Då ska man söka hjälp för det. Och det finns så mycket hjälp att få. Ibland måste man ringa några samtal, man kan till exempel ringa sin vårdcentral och säga "hej, jag heter .. och jag mår inte bra jag tror jag behöver prata med någon" och sedan hjälper de dig vidare. Ibland måste man träffa en läkare först så man får en remiss skickad till en psykolog. Ibland behöver man träffa lite olika psykologer innan man hittar rätt men det är det värt. Ibland vill man ha någon vid sin sida när man sitter i väntrummet, en vän eller en förälder eller ett syskon, och ibland inte. När jag skulle träffa en psykolog för första gången kom jag inte ihåg vilket år det var, jag sa fel till kvinnan i receptionen, för att jag var så nervös. Jag grät redan innan jag ens hade kommit in i väntrummet. Men då får det vara så. För det är inte för alltid.