296.

Imorgon är det en vecka sedan vi kom hem från Italien. Vi hyrde en bil och upptäckte ett för mig helt nytt land och jag blev kär. Jag blev kär i landet, i maten, i kaffet, i glassen, i människorna men mest av allt blev jag nog kär i honom. När vi åkte hem efter en veckas semester pratade vi om nästa semester.

Och allting är så långt ifrån självklart just nu. För jag vet inte ens vad jag kommer att göra om två veckor, i vilket land jag kommer att bo i, om jag kommer ha ett jobb då, om jag ska fortsätta att hyra ut min lägenhet och leva i en resväska ännu en månad. Jag vet liksom ingenting. Men det känns som att framtiden är med honom ändå. Vad som än händer. Det är en sån främmande känsla.

För några dagar sedan när vi låg i sängen och han hade precis överröst mig med fina komplimanger som han alltid gör, då frågade han vad jag tycker om med honom. Jag tänkte efter ganska länge innan jag sa att jag känner mig så trygg med honom. För det känns som att han skulle kunna skydda mig från allt ont i hela värden. Sen är han bara så himla snygg med mörkt hår och blåa ögon att jag blir helt pirrig i kroppen när jag tittar på honom.