lördag 29 maj 2010

31.

Vi ligger nära och sängen är bara nittio centimeter men det spelar ingen roll för vi skulle inte ta mer plats om den var dubbelt så stor. Jag undrar varför vi ligger där, jag undrar varför han vill ligga bredvid mig. Det är något som jag alltid funderar över men aldrig vågar fråga. Det känns som att han kanske skulle inse då. Inse att jag inte är någon att ligga nära.

På sätt och vis blir allt en enda stor lögn om man tänker så. Jag vet inte om jag vill leva i en lögn. Eller jag vet. Jag vill inte leva i en lögn. Men så är jag fruktansvärt lättlurad och jag tänker att om jag bara kan lura mig själv till att våga så kan jag kanske lura honom sen att det är värt det. Och det skulle kanske kunna bli någonting bra till slut. Vi.

Fast det blev aldrig så.

4 kommentarer:

  1. detta berörde mig mest av allt allt du någonsin har skrivit. jag kände det verkligen i själen när jag läste det. jag känner igen mig och det gjorde ont. men tack för det vackra. du är bra!

    SvaraRadera
  2. Åh vad det är synd att så många går åt olika håll istället för att gå ihop och vara lyckliga.

    SvaraRadera
  3. Eller så är det helt enkelt så att man får inse att någon annan ser någonting hos en som man själv inte är medveten om. Och den saken gör att personen inte vill någonting annat än att ligga nära en i en trång 90-säng. :)

    SvaraRadera