100.

Ni vet den där känslan av att alla dagar, veckor och månader passerar obemärkta förbi. Som att idag var precis som förra söndagen, och den söndagen var precis som söndagen före den. November var precis som september fast kallare.

På sätt och vis har den här veckan vänt upp och ner på nästan allting hos mig. Och jag förstår inte riktigt hur en vecka kan förändra så mycket.

Jag skrev om en längtan och om en kaffekö här. Det där som jag har väntat på i outhärdliga och patetiska månader. Helt plötsligt sitter jag där med en kopp kaffe och han sitter några, kanske fem, meter ifrån mig. Det är en onsdagseftermiddag och jag är trött på livet och det syns och det är så typiskt sådär precis när man minst anar det.

Där sitter han med världens finaste leende.

Och jag antar att man gör ett val när man sitter där och kastar blickar men tittar bort lika snabbt. Åh, jag ville ingenting hellre än att möta hans blick. Men det är så svårt när man vet ingenting om vem han är längre. Jag visste kanske inte mer i februari heller. Jag vet bara att jag har längtat efter honom sen dess.

I tre timmar sitter jag med allt det där som jag har försökt glömma alldeles framför ögonen. Och jag hatar att han har samma skor som han hade den kvällen vi träffades. Skor som stod i min hall när han låg i min säng under mitt täcke. Nu sitter han fem meter ifrån mig och han skrattar och jag tror inte att han minns mig.