Jag har ungefär tusenmiljoner saker att uträtta innan söndag. Men jag kan inte plugga, kan inte packa, kan nästan inte ens äta för jag kan inte koncentrera mig på någonting.
Jag tänker bara-bara-bara på honom.
Alltid när man har börjat se ett slut, när man har börjat se någon annan, då händer något (han händer) och sen ser man ingenting annat än honom igen. Varför är det så?
När man har hittat någon utan det där leendet, utan hans lockar. Någon annan än den man har längtat efter alldeles för länge. Jag hittade honom, och i söndags sprang han ut och köpte nybakade lussekatter för att det är det enda jag gillar med julen. Klockan var inte ens åtta på morgonen. Han brukar viskar att han har saknat mig och han visar samma ackord på gitarren igen och igen utan att sucka fast han redan har visat mig hundra gånger.
Han är så fin och ibland har jag tänkt att jag är lite galen i honom. Men nu tänker jag bara på någon annan som viskade något en gång och sedan stannade det liksom kvar. Och jag förstår inte hur det kan bli så.
Åh. Vad frustrerande. Att den andra killen raderas ur ditt minne beror kanske på att du knappt vet någonting om han andra, egentligen. Då blir han liksom extra intressant. Han blir alldeles mysterisk - det gillar man ju. Men om du kanske lär känna honom så blir det kanske inte samma sak.
SvaraRaderaMen jag vet. När man tror att man lyckats glömma personen så kommer den in igen och den bräckliga skyddsmur man försökt bygga upp rivs ner på en sekund. För att någonstans där inne finns fortfarande ett intresse. Ett svagt pulserande begär som bara längtar efter honom. För man har inte velat glömma. Man har bara gömt honom i ett hörn i bahuvudet.
Är det så för dig också, att när du ser honom så tänker du att nej, jag måste ha honom. Det finns ingen annan som är så fin utseendemässigt. Och så tänker man på de egenskaper som han har som är bra och förskönar dem. Rationaliserar. Man vet ju egentligen inte så mycket om honom.
Och ibland är det lite som att han är ljuset och du är malen som dras till det. Men kommer du för nära så dör du. Eller skadar dig. Ändå försöker du så himla mycket igen. Det går liksom inte in i hjärnan att det inte är lönt att kämpa för något som inte ens finns. Nu kom jag in på mig själv här i slutet, haha. Men ja.
Du får berätta mer sen. Men avvakta. Går han inte efter dig så fortsätt rakt fram. Då är han inte värd att kämpa för. Fast när där är känslor inblandade är det svårt att göra som hjärnan egentligen säger.
Åh, jeg vet ikke hva jeg skal si, for jeg syns det er så fint at du har en sånn, som hvisker og som løper ut etter lussekatter og som liker deg så mye. Men så forstår jeg så godt det du mener, selv om man får alt det man vil ha, eller iallefall trodde man ville ha, så føles det ikke rett likevel. Eller det kan til og med føles rett, man bare vet innerst inne at det ikke er rett, for man tenker på noen annen, og ... Og kjærligheten blir kanskje aldri noe vi forstår.
SvaraRaderajag blir lika imponerad varje gång av ditt sätt att skriva. fina du. krma
SvaraRaderaåh jag blir liksom lite arg på dig, fast man kan ju inte bli arg på någon man inte känner och inte har något att göra med.
SvaraRaderadu skriver så fint och jag är inne här varje dag, men varje gång du skriver om den "nya killen" och samtidigt att du bara tänker på den gamla, då blir jag liksom lite ledsen. ingen förtjänar att den andra inte är där till 100 % och du förtjänar inte att inte kunna gå vidare. ta tag i det där nu, snälla, för din skull! kram
så glad för din skull! även om jag ser de kommentarerna här över, som inte riktigt verkar hålla med, så är jag ändå glad att någon kramar en ensam flicka.
SvaraRadera