85.

Ibland känns det som att allt i mitt liv påminner mig om honom. Att det alltid kommer att påminna mig om honom. Och ju mer jag försöker glömma desto mer minns jag.

För det där att träffa någon, det där att veta nästan direkt att han är allt man någonsin har drömt om fast man egentligen inte ens är säker på om man har drömt om någon speciell alls. Det där att han är allt det som man aldrig har vetat om att man har gått hela livet och saknat.

Det är just det jag inte kan bli av med.

Jag tror att saknad är en sån där känsla som har ganska svårt att hitta in i mig, men när den väl gör det så stannar den kvar. Och jag har tänkt ganska mycket på det där med att sakna. Att jag saknar så mycket som jag inte vet vad det är. Sånt som jag inte kan sätta ord på. Saknar så mycket som inte finns.

Jag brukade alltid tänka att det är lättare att veta vad man saknar, men så känner jag inte längre.