106.

Åh, jag vill så himla gärna berätta allt och lite till. Jag vet inte riktigt varför det känns så himla viktigt att jag gör det innan jag åker. Men kanske är det för att jag har en känsla av att det som har hänt snart kommer att vara över och jag vet inte om jag kommer kunna berätta om det här sen.

Jag vill aldrig att det ska vara över.

Den där natten; han höll om mig hela tiden, han andades i mitt hår och jag låg vaken och tänkte att det här har jag väntat på i tio månader nu ligger jag i hans säng och det är tidig fredag i december och jag ska aldrig, aldrig glömma det här. Ibland vaknade han till, då kramade han om mig lite hårdare, kysste mig i nacken, på axeln, längs med armen och sedan somnade han om igen. Jag låtsades sova hela tiden men åh, det var som att se världen rasa samman och bygga upp sig igen och igen och igen. Sen tänkte jag att jag struntar i om han bara vill ha mig ibland, struntar i om det här aldrig händer igen, struntar i allt bara den här natten är lång.

105.

Imorgon åker jag till ett varmt land ganska långt här ifrån och om nästan exakt en månad är jag tillbaka. Jag hoppas att ni också har lust att komma tillbaka då. Jag tycker om er så himla mycket och det är ni som gör den här bloggen så himla fin.

104.

Det där om att vi aldrig någonsin kommer att ligga i samma säng under samma täcke: jag hade fel.

103.

Jag har ungefär tusenmiljoner saker att uträtta innan söndag. Men jag kan inte plugga, kan inte packa, kan nästan inte ens äta för jag kan inte koncentrera mig på någonting.

Jag tänker bara-bara-bara på honom.

Alltid när man har börjat se ett slut, när man har börjat se någon annan, då händer något (han händer) och sen ser man ingenting annat än honom igen. Varför är det så?

När man har hittat någon utan det där leendet, utan hans lockar. Någon annan än den man har längtat efter alldeles för länge. Jag hittade honom, och i söndags sprang han ut och köpte nybakade lussekatter för att det är det enda jag gillar med julen. Klockan var inte ens åtta på morgonen. Han brukar viskar att han har saknat mig och han visar samma ackord på gitarren igen och igen utan att sucka fast han redan har visat mig hundra gånger.

Han är så fin och ibland har jag tänkt att jag är lite galen i honom. Men nu tänker jag bara på någon annan som viskade något en gång och sedan stannade det liksom kvar. Och jag förstår inte hur det kan bli så.

102.

Den där onsdagseftermiddagen bestämde jag mig för att jag inte kan hålla på såhär längre. Jag måste sluta längta efter honom. Jag måste sluta tänka på någon som inte tänker på mig.

På fredagen hade jag en ny vänförfrågan på facebook. Och nu känns det inte som att jag vill glömma riktigt än.

101.

Sånt som jag tycker är fint:

100.

Ni vet den där känslan av att alla dagar, veckor och månader passerar obemärkta förbi. Som att idag var precis som förra söndagen, och den söndagen var precis som söndagen före den. November var precis som september fast kallare.

På sätt och vis har den här veckan vänt upp och ner på nästan allting hos mig. Och jag förstår inte riktigt hur en vecka kan förändra så mycket.

Jag skrev om en längtan och om en kaffekö här. Det där som jag har väntat på i outhärdliga och patetiska månader. Helt plötsligt sitter jag där med en kopp kaffe och han sitter några, kanske fem, meter ifrån mig. Det är en onsdagseftermiddag och jag är trött på livet och det syns och det är så typiskt sådär precis när man minst anar det.

Där sitter han med världens finaste leende.

Och jag antar att man gör ett val när man sitter där och kastar blickar men tittar bort lika snabbt. Åh, jag ville ingenting hellre än att möta hans blick. Men det är så svårt när man vet ingenting om vem han är längre. Jag visste kanske inte mer i februari heller. Jag vet bara att jag har längtat efter honom sen dess.

I tre timmar sitter jag med allt det där som jag har försökt glömma alldeles framför ögonen. Och jag hatar att han har samma skor som han hade den kvällen vi träffades. Skor som stod i min hall när han låg i min säng under mitt täcke. Nu sitter han fem meter ifrån mig och han skrattar och jag tror inte att han minns mig.