måndag 19 september 2011

181.

Förra veckan var första gången (sen jag sökte hjälp och började väga mig varje vecka) som vågen visade upp. Ett helt kilo upp. Det kändes ungefär tio miljoner gånger jobbigare än jag vill erkänna. För innerst inne vill jag inte upp, det har jag förstått nu. Men en stor del av mig vill må bra. Och det är en sån där ekvation som inte går ihop tydligen. Inte ens han som inte vill ha mig längre, som alltid hade papper med konstiga formler på köksbordet, inte ens han skulle kunna lösa den ekvationen.

Fast han skulle ju kunna lösa så mycket annat. Det där hålet som han lämnade i mig till exempel. Jag hatar att jag låter honom få mig att må så himla dåligt. Trodde aldrig att det kunde göra såhär ont att tycka om någon som tycker ingenting tillbaka.

3 kommentarer:

  1. Jag vet att du inte kan vara glad över det där kilot än så jag är det åt dig så länge. Jätteglad. För jag vill också att du ska må bra. Du är så himla duktig som kämpar!

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen mig i det sista. Det gör så ont så ont, jag vet precis vad du menar!

    SvaraRadera