onsdag 25 september 2013

299.

Jag önskar så att jag kunde öppna mig för honom. Önskar att jag kunde vara ärlig och säga nej det är inte bra idag jag har så mycket ångest och jag vet inte ens varför jag känner såhär och jag är livrädd för att det ska ta över hela mig. Men det går inte, jag kan inte öppna mig ens lite när det kommer till den där delen av mig själv. 

Jag kan samla mod en hel dag, går runt och tänker på alla fina ord som han överöser mig med, tänker att antagligen tycker han om mig ändå, trots den här delen av mig. Men det går ändå inte. 

För jag kan inte släppa tanken på den där sista natten med Johan. Då när jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten - vilket i sig var en fruktansvärd underdrift för herregud det gick ju inte alls med maten jag bara svalt - och morgonen efter så lämnade han mig. Jag hoppades så innerligt att han skulle stanna där vid min sida genom allt det där svåra. Men istället så lämnade han mig så trasig. 

Och det är väl det där som sitter kvar i mig. Jag som hade varit så rädd hela livet och när jag äntligen vågade lite, när jag verkligen behövde honom, då lämnade han mig. Han kunde inte ha brytt sig mindre om mig. 

Jag däremot, jag hade gjort allt för honom. Och som jag plågade mig själv efter att han lämnat mig. Tyckte så himla illa om mig själv. Slösade så många tårar på honom. Blev ännu sjukare och gick ner ännu mer i vikt. 

När Johan lämnade mig var jag så övertygad om att jag aldrig mer skulle känna något för någon. Och det tog tid. Två år tog det. Två år av en slags konstant sorg. Under den tiden började jag äta antidepressiva. Det gjorde så att livet liksom kändes möjligt och inte omöjligt som innan. Jag blev frisk från anorexin. Sedan träffade jag E. Första gången jag såg honom var en söndagsmorgon och allt jag kunde tänka på var att honom måste jag kyssa. Så några veckor senare kysstes vi för första gången, i köket, i min etta. Och han har behandlat mig så väl, gjort mig så hel, så trygg. Jag vill inte förlora honom.  Lämnar han mig nu så går jag nog under. Därför vågar jag inte berätta.





3 kommentarer:

  1. Kjære fine A. Jeg blir så lei meg for at du skal ha det sånn. Men jeg vil fortelle deg hvordan det er for meg. For jeg har motsatt situasjon som dere. Hos oss er det han som jeg elsker mest i hele verden som synes livet er så himla vanskelig av og til. Og i begynnelsen fortalte han meg ingenting. Så de der dagene da han ikke snakket, ikke smilte, ikke lo, da trodde jeg at det var meg det var noe feil med. Jeg forstod ikke hva jeg hadde gjort feil, var jeg ikke morsom nok, hvorfor trakk han seg unna sånn der, hvorfor var han ikke glad for å være med meg?

    Men så fortalte han hvordan det var. Og det var så himla vondt å få vite at han hadde det iblant så vanskelig. Men samtidig var det som om det gikk opp et lys for meg. De dagene han ikke svarte uansett hva jeg sa, de var jo der bare fordi han følte seg så himla langt nede. Ikke fordi han hadde sluttet å elske meg.

    Jeg syns din E. høres så fin ut. Og jeg forstår at det kjennes nesten helt umulig å fortelle det for ham. Men vet du, jeg syns du skal gjøre det likevel. For jeg tror at han vil forstå, og enda viktigere, jeg tror det vil være så himla bra for deg om han vet. Så du slipper å gå rundt og være redd for at han skal misforstå, og redd for å være deg selv helt og fullt.

    Jeg heier på deg. Og på dere.

    Tusen gode klemmer.

    SvaraRadera
  2. Jag var rädd för samma sak som dig. Jag har som levt med ett ständigt trasigt hjärta i flera år tills jag träffade någon som var villig att slåss för mig. Han skrämdes inte iväg av mina fel utan han ville kämpa för mig. Han gav mig all den tid jag behövde för att öppna upp, han fick mig tillslut att våga visa mig och alla mina sidor. Jag tror att du har hittat din sån!

    SvaraRadera
  3. jag hör bara en enda mening när jag läser det här. "Those simple girls & the boys that choose them." Det var min vän som skrev det till mig när jag var totalt krossad efter att ha öppnat mig lite lite för en människa som sedan lämnade mig med anledningen att han ville vara ensam, för att 3 veckor senare träffa en annan tjej som var, & är, så mycket enklare än jag någonsin kommer kunna vara.

    jag tycker egentligen inte om att stoppa oss människor i kategorier som "svåra" & "enkla." Alla har vi våra demoner, våra krig att utkämpa men jag tror att vissa av oss är tyngre än andra. Vissa av oss är svårare, & vi kräver tid. Jag är sådan. Kanske är du det också. & alla människor klarar inte av det. De behöver det enkla, those simple girls.

    Men alla letar inte efter enkelt. Kanske har du träffat en som inte gör det. Som vill ha mer än det. & jag hoppas, jag vågar nästan tro, att tids nog kommer vi att vara värda all väntan. Det kommer vara värt att kämpa för.

    SvaraRadera