218.

Så var allting över. Jag bad honom att aldrig mer ta kontakt med mig. Orkar varken längta eller hoppas på någon som inte finns kvar längre. Jag har svårt att sätta ord på känslorna nu, det gör mest så himla-himla-himla ont. Innan har jag nog alltid väntat på det här. Alltid väntat på att han skulle vilja ha mig tillbaka. Men han kom för sent. Det känns sorgligt men det finns ändå ingenting kvar i mig som orkar försöka. Helt tomt på längtan.

216.

Igår blev jag ett år klokare. Jag tycker egentligen inte om att fylla år, men då det senaste året har varit jättejobbigt och mest bara fyllt av besvikelser och kontrollbehov och ett himla stort mörker kändes det så bra att lämna den här åldern bakom mig. Jag bär med mig så mycket erfarenheter från det värsta året i mitt liv. På lite drygt ett år hann jag tappa bort hela mig själv tillsammans med 17 kilo. Men vet ni, livet är så himla mycket finare nu. Och för det har jag min familj och mina vänner att tacka.

215.

Jag saknar dig fortfarande och jag fattar inte varför.

214.

213.

Aj. Idag känns allt helt omöjligt. Vill bara till Ghana nu. Orkar inte känna såhär längre.

212.

Det som gör mig mest arg och frustrerad över den här sjukdomen är att jag lägger så himla mycket tid och energi på något som är så fruktansvärt onödigt. Tid som skulle kunna läggas på så mycket annat, på sånt som är jag och inte sjukdomen.

På fredag skriver jag tenta i min andra kandidatkurs strategic management. Det handlar om företagsutveckling, hur företag fattar strategiska beslut och det är jätteintressant. Och ändå, fastän jag borde sitta med näsan i böckerna ikväll, så står jag i klädkammaren och fullkomligt river ut kläder. Provar, granskar, hatar och gråter floder framför spegeln. Konstatera att jeansen sitter väldigt tajt nu. Funderar på hur jag överhuvudtaget ska kunna visas i en studiesal med andra människor imorgon. Världens Största Lår är mitt Världens Största Problem. Så ska det ju inte vara.

211.

Fy nu har det blivit sådär svårt igen. Orkar inte mata ångesten. Vill bara bort här ifrån. Orkar inte bo i samma stad som honom längre.

Saken är den att jag inte längre längtar. Finns ingenting att längta efter. Därför känns det här ganska meningslöst.

Ungefär som kärlek. Helt meningslöst. Bara förstör oss.

210.

Jag vill inte tänka på honom mer.

209.

Vi har inte träffats på över ett halvår. Sist vi sågs delade vi min säng och kyssar och jag delade världens jobbigaste hemlighet. Sen bara gick han, det var en tisdagsmorgon i juni och det var senast jag såg honom. Jag skrev att jag saknade honom. Han skrev aldrig något tillbaka.

Idag stod han precis rakt framför mig, en helt vanlig trött söndag, och han frågade mig om servetter. Hur blir det så? Hur ont får livet göra egentligen?

208.

Det finns egentligen så himla mycket att skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag börjar nog bara såhär: idag visade vågen 54 kilo och den 19de mars åker jag till Ghana i två månader.