måndag 2 maj 2011
156.
Jag har så svårt att balansera den där känslan han fyller mig med när han kramar om och pussar mig sådär försiktigt på axeln innan han går hem efter en natt i min säng, med den där känslan när att han ringer och frågar om vi ska ses men inte dyker upp där han har bestämt. Jag känner mig så fånig när jag står och väntar och väntar på någon som aldrig kommer, men jag står kvar tills någon tjej ringer upp från hans nummer och skrattar och klickar mig. Det är valborg och festande studenter överallt, fina killar skrattar och skålar med mig, och det är strålande solsken men det känns som att det regnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag blev nästan lite arg av att läsa dethär. Eller ledsen. Du är värd så mycket mer än att vänta på någon som inte kommer.
SvaraRaderamen kraaaaaam! du är verkligen värd något mycket bättre! <3
SvaraRaderajag som skrev
SvaraRaderafint skrivet. även om det är sorgligt innehåll. trots att jag inte känner dig håller jag med ovanstående.
SvaraRaderabeen there, done that om man säger så. du förtjänar bättre. även om just Han är allt man vill ha för tillfället. och man inte bryr sig att man mår dåligt, så länge det finns tillfällen som man kan leva på ett tag. tyvärr håller de inte i längden..
Många säger att du är värd så mycket mer än honom. Och jag håller med. Men jag förstår hur svårt det är att släppa taget om en person, även fast han kanske inte behandlar dig rätt.
SvaraRaderaMen försök att inse att du är värd så mycket mer än att få stå och vanka fram och tillbaka, vänta, hoppas och längta efter någon som mest troligt inte dyker upp.
Det finns andra pojkar här i världen
Det är han som går miste om någon. Inte du.
SvaraRaderaSå trasigt vackert<3
SvaraRaderaDu är värd så mycket bättre.
SvaraRaderaDet var någonting som fastanade på mig, något som aldrig helt försvann.
SvaraRaderaJag vet hur svårt det kan vara, jag befinner mig i samma situation som du. jag känner igen mig så i det du skriver om. jag känner mig också trasig, sönder.
Kom ihåg att det är viktigt att känna och ibland gör det ont, så ont att man känner sig helt trasig. Saknaden kommer alltid finnas där och man kommer tvingas leva med den. Allting det där utanpå påverkar hur man mår innerst inne. Allting man gör blir bara en belastning och känns tungt. Man undrar ständigt hur man ska kunna acceptera det som man inte kan förändra och hur man ska vara för att allt ska ordna sig i hjärtat, så att det inte ska kännas lika trasigt. Ibland kan det kännas som man har kontroll på det mesta, men vissa saker kan man inte påverka utan man tvingas leva med det. Längtan kan göra så jäkla ont. Man hoppas innerligt att tiden ska läka allt det där trasiga men man tvingas på något konstigt sätt att leva med det.
Jag har precis som du alltid aktat mig för att känna för mycket, backar lätt när andra kommer för nära inpå, varför vet jag inte men det är bara så. Men med honom kändes allting så annorlunda. Mest av allt hade jag aldrig trott att man kunde känna så mycket för någon annan. Det skulle vara så lätt att bara glömma allting, men det är inte så lätt och glömma när minnen hela tiden påminner.
Jag önskar ibland att jag kunde vara lite mer som du kunna sätta ord på mina känslor för jag tror att det skulle vara lite lättare då.
Brukar ibland tänka på vad min fina vän sa till mig en gång " man måste dö några gånger innan du kan börja leva. "
Kraam