fredag 25 oktober 2013

302.

Jag vill skriva mer här. Jag börjar ofta skriva men ingenting blir färdigt och allt som publiceras är så slarvigt. Tycker inte om det alls. Åh, vill att det ska bli som förrut här. Jag ska bli bättre, jag lovar! Håll ut ni som fortfarande tittar in här. Kan ni inte berätta om vad ni gör nu för tiden? Går ni i skolan eller jobbar ni eller gör ni ingenting? Han ni ångest? Är ni kära? 

22 kommentarer:

  1. Det är så fint att höra att du har det bra! Jag har fortfarande så många delar av mitt liv som är rätt fallfärdiga, och saknar fortfarande så många och mycket, MEN jag har precis fått ett jobb och det gör mig glad. Ett steg i taget, tänker jag. Det blir bra till slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad jag känner igen mig i det där med att tänka ett steg i taget. Det har hjälpt mig massor att tänka så. Och att få ett jobb just nu är verkligen inte det lättaste, grattis!! Jobb betyder ju oftast någon form av rutiner och rutiner kan vara så himla bra ibland för att få lite struktur på livet, om än bara för ett litet tag. Kram!

      Radera
  2. Jag har flyttat till Irland. Tar hand om barn på veckodagarna och försöker leva livet på helgerna. Och jag har så kul och trevligt att den där otäcka känslan i bröstet faktiskt inte knappt har existerat. För livet är så bra här borta.

    Men jag är fortfarande helt betagen i pojken som fortfarande finns där hemma. Han som jag hoppas på så mycket för han är ju så himla fin. Och jag trodde att det skulle bli lättare att inte fastna när jag är så långt borta men det är som att jag håller i hårdare nu. Och det pirrar så mycket i magen när jag tänker på det faktum att jag kommer hem över jul och att då äntligen få se honom igen. Även fast det egentligen inte är något mellan oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj vad det låter spännande! Och kul!

      Det låter som en fin känsla, att ha någon där hemma att vara förtjust i. Det blir ju lite roligare att åka hem då liksom, när man inte vet vad som kommer att hända men man vet vad man vill ska hända. Min erfarenhet är att pirr i magen ska man ta på allvar! Lycka till och kram!

      Radera
  3. Åh. Jag känner igen mig i det där. Att liksom ha prestationsångest på sitt eget skrivande och på sin blogg. Men ta det lugnt. Försök bryta dig fri från väggarna som håller dig inne, låt fantasin flöda fritt. Det är svårt, jag vet. Men man hittar tillbaka till orden. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja visst är det himla dumt egentligen. Det är ju liksom här man kan göra precis som man vill. Tusen tack för tipsen! Kram!

      Radera
  4. Allt är förvirrat. Är med honom jag älskar mest av allt, men är så rastlös. Behöver röra på mig göra annat. Jag har alltid sagt att jag inte tror på distansförhållanden, men nu hade jag behövt tron på det mest av allt. Fast. Om jag inte tror på det är det väl redan för sent? Hur f-n gör man slut med någon man älskar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det där är ju så svårt. Innan min kille flyttade sa jag att jag inte trodde på distans. Då sa han okej då är vi över nu men då ändrade jag mig snabbt igen.Tänkte att vi får väl försöka. Och det har faktiskt gått ganska bra hittills för oss. Men så är det ju bara tillfälligt. Jag skulle inte kunna tänka mig distans om det inte var just tillfälligt, och mindre än typ ett år.

      Men sen beror det ju helt på hur ofta man kan träffas och så. Kan ni träffas på helger och så är det nog lättare.

      Om du älskar honom och är kär i honom känns det ju himla sorgligt att göra slut. Tror du att du kan bli kär i någon annan? Jag har så himla svårt att bli kär så jag skulle nog vara väldigt försiktig med att göra slut, men det är ju jag det.

      Radera
    2. Har hemskt svårt att tro att jag skall kunna bli kär i någon annan, han är ju faktiskt hela min värld. Men jag kan inte heller se hur jag skall kunna klara av att bo flera tiotals mil ifrån honom och fortfarande vara tillsammans. Samtidigt som jag har myror i brallan, kan inte stanna här, måste se någonting annat. Sådant himla antiklimax, och världens konstigast situation, jag kan ju själv tycka att om jag inte kan klara av att vara utan honom är det ju självklart att jag inte skall flytta, men jaja. Allt löser sig ju så småningom.

      Radera
  5. Jag har jobbat som brevpackare i tre veckor och det var nog det värsta jag varit med om. Fick inga nya vänner, är så himla dålig på det där.

    Har träffat han från Australien en gång i veckan och det har varit fint. Är kanske lite kär i honom trots allt men jag vet faktiskt inte vad han tycker eller känner och det är så fruktansvärt läskigt.
    Han pussar alltid mig på pannan på morgonen och om jag ligger med ryggen mot honom drar han mig tills sig och lägger sin hand på mitt ena bröst och det känns så tryggt. Att någons hand på ens tutte kan betyda trygghet trodde jag aldrig.
    Men det gör det.

    Jag har fortfarande ångest, kommer antagligen alltid ha det men jag börjar lära mig att hantera det. När jag är med Honom känner jag ingenting alls. Förutom när vi går åt olika håll, eftersom jag inte få vara i hans trygga armar längre.
    Har inga vänner. På riktigt. Det är inte något jag bara säger utan det är sant. Har inte sett eller pratat med någon av mina "vänner" på en månad och det är tomt.
    Tomt i bröstet.

    Pratar med med psykolog om det här en gång i veckan och det är bara med honom jag pratar.

    Han från Australien vet att jag pratar med en psykolog men han vet inte varför, är rädd att han ska springa åt andra hållet för alltid. Sov hos honom kvällen innan jag skulle dit och då kändes det lika bra att berätta, men inte mer.

    Jag hoppas jag klarar av att vara själv.
    Men det känns inte som det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså åh vilken fin liten berättelse det där blev. Så himla fint att du delar med dig! Jag var jätterädd när jag berättade för min kille om mina problem med maten och att jag äter antidepressiva och allt sånt. Trodde han skulle lämna mig direkt. Men det gjorde han inte. Fast min förra kille lämnade mig direkt när jag berättade om mina problem med maten. Och då gick jag under totalt. För det kändes ju som att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Men egentligen var det ju inte så. Han var ju inte alls bra för mig. Men det vet jag ju först i efterhand. Åh, det är så svårt.

      Det jag ville säga var nog att du ska berätta så mycket du bara kan. Och lämnar han dig så är han inte värd dig.

      Radera
  6. Jag är inne i någon form av gråzon mellan gymnasiet och ja livet. Jobbar deltid för att sysselsätta mig och spara pengar till att komma härifrån och börja uppleva. Jag är snart där nu dock. Kär är något jag börjar tvivla på att jag kan bli och ångesten kommer fram lite då och då. Men då och då så dansar jag och dricker öl med världens finaste vänner också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad spännande! Vad ska du göra? Vad ska du uppleva?

      Jag trodde inte heller jag kunde bli kär när jag var lika gammal som du. Men det kommer sen!

      Radera
  7. Jag går i skolan och pluggar ihjäl mig för jag har fortfarande svårt att gå i skolan (fast jag börjar lära mig som fan). Jag är kär i världens finaste man och struntar i vad folk säger, han är mannen jag kommer gifta mig med.

    Jag har lite ångest, men jag överlever. Har några extremt få vänner, men de är dem finaste vännerna jag kan ha. Och så har jag mamma, mitt allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plugga inte ihjäl dig! Man går bara under på att plugga ihjäl sig. Det gjorde jag iaf. Se till att ta pauser. Man lär sig tusen miljoner gånger mer om man pluggar effektivt två timmar istället för ineffektivt i fem!

      Och åh, vad fint det låter med kärleken och vännerna. Hellre få och nära om du frågar mig. Och mammor är ju det bästa! Kram!

      Radera
  8. Panikångesten började krypa fram för fyra år sen när jag var tillsammans med en kille som visade sig vara otrogen med allt och alla. Folk i flera städer bort, men även mina närmsta vänner. Kunde inte lita på någon längre.. samtidigt skulle jag ta mig igenom sista året på gymnasiet. Panikattackerna kom allt oftare och allt rasade när det var två månader kvar. Sen dess gick det lite upp och ner. Ibland kom inga alls, ibland fick jag panikattacker varje dag.
    Sen gjorde vi slut förrförra våren och i början på detta året träffade jag en ny kille. Då försvann allt! Och nu ska vi flytta ihop, vilket känns jättebra! Men panikångesten och panikattackerna har börjat igen pga jobb/flytt (och det faktum att vi ska lyckas flytta trots olika arbetstider då vi bara går om varann). Jättejobbigt men jätteroligt på samma gång. Tyvärr mest jobbigt och jag tycker synd om min pojkvän som tvingas ta hand om alla viktiga beslut (för att jag inte klarar av det), samtidigt som han får ta hand om mig. Allt känns lite upp o ner för jag är så van vid att ta hand om allt..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herregud vad det där låter jobbigt. Vilket himla svin du träffade alltså. Och så bra av dig att göra slut! Min kille tar hand om mig på många sätt också. Ibland vet jag liksom inte alls vad jag tillför med. Men jag tror att man får lov att bli omhändertagen ibland. Det jämnar nog ut sig i längden. Jag tycker att det viktigaste är att du inte har sån fruktansvärd panikångest längre. Det tycker nog din kille också förresten. Så fint det låter att flytta ihop ändå. Försök att tänka på det istället! Kram!

      Radera
  9. Jag hittade precis hit första gången och hjälp vad fint. skulle kunna bläddra i arkivet hela kvällen om det inte vore för den där dumma hemtentan. ta hand om dig och hoppas orden kommer tillbaka snartsnart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen Malin! Så himla trevligt att du hittade hit, och jag hoppas du tittar in mer efter den där himla hemtentan. Jag känner igen det där med att hitta nya bloggar när man egentligen inte alls har tid. Tusen tack för dina fina ord. Kram!

      Radera
  10. Jag är kär i min bästa vän. Fast egentligen vet jag inte om jag är kär för jag har aldrig varit kär på riktigt. Men när jag är med honom så känner jag mig tryggast i världen och allt det jobbiga liksom flyger sin kos. Men han pratar bara om tjejer som har smalare ben, finare hår och på alla sätt verkar vara bättre än mig. Jag är nog inte tillräcklig. Ändå säger han att jag är den bästa som finns och ger mig lite för långa kramar. Jag har väntat i fem år, han är det bästa jag har så därför vågar jag inte säga något. Alla andra tror på oss, men jag vet inte om han gör det och det är ju det som är det viktigaste av allt. Jag vågar inte tro någonting.

    Samtidigt har jag det tråkigaste jobbet man kan tänka sig och jag har ångest varje morgon när jag vaknar och måste åka dit. Men jag tjänar ju pengar och det är väl så man får tänka antar jag. Vara nöjd med det man har. Det är ju ändå inte så himla lätt det där med jobb.

    Och om två månader så flyger jag till andra sidan jorden för att spendera tre månader i ett nytt land. Jag antar att det borde göra mig lycklig. Det gör det nog också. På ett sätt ska det bli så himla skönt att få åka iväg, lämna allt och alla och upptäcka ett nytt land och nya människor. Samtidigt som det känns lite jobbigt, men bara lite. För det är ju faktiskt det här jag vill göra, och för en gångs skull så ska jag tänka på bara mig och vad jag vill. Inte vad alla andra tycker och tänker. Så då blir det andra sidan jorden. Jag tror att jag måste. Men det känns lite konstigt.

    Och så tycker jag det är så fint när du skriver och delar dina tankar och funderingar med oss främlingar. Lika fint som jag tycker att det är att många kommenterar och berättar delar ur sina liv. Jag önskar att jag kunde krama om er allihopa, du och ni verkar vara såna härliga människor. Var och en med sitt bagage. Att dela livet på ett kommentarsfält i cyberspace, det är väl rätt fint ändå.

    Och det här blev alldeles jättelångt, förlåt.

    SvaraRadera
  11. Vi var som du och Johan. I två år. Jag bröt helt i somras. Veckor efter träffade jag en fantastisk kille, P. Vi tillbringade sommaren på segelbåtar, nakna, nära. Trots att han bor tre timmar från mig så ligger han i min säng nästan varje vecka. Fast det kommer nog aldirg bli vi på riktigt. Vi är för rädda. Han för att binda sig när han inte vet vad han ska göra med livet. Jag för samma anledning. Och för att jag är rädd för att älska. Eller om jag kan känna tillräckligt starkt. Fast det räcker just nu. Han får mig att må bra. Han får mig att orka när jag inte vill gå upp ur sängen för jag har ångest över livet. Jag tog examen i våras. Fick fast jobb direkt. Vissa hade dött av avundsjuka. Men jag vill leva. Jag vill ut i världen. Och det ska jag, i januari säger jag upp mig. Jag måste börja älska mig själv igen, innan jag vågar älska någon annan.

    SvaraRadera
  12. Jag har någon som återkommer ständigt. Från och till sen nästan sex år tillbaka. Har till och med haft ett tvåårigt förhållande däremellan, men sen försökte jag för första gången ordentligt med honom. Han klarade efter över 6 månader inte av det, jag förstår honom. Jag har så svårt att säga vad jag tycker, allt är så jäkla läskigt. Men han smsade mig och sa att han inte klarade av det, att vi inte var tillräckligt, just nu. Han avslutade med att säga "men jag vet att det kommer bli vi i framtiden så det är lugnt. men förlåt mig för att jag är så feg"
    Och ja, jag tröstade mig med att jag inte vill vara med någon som inte kan säga det till mig, men jag är så less på att han ständigt dyker upp. Varför?

    SvaraRadera