tisdag 26 mars 2013

282. Om att må jättedåligt

Mitt liv. Jag har försökt skriva om det här så himla många gånger. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland är jag rädd att när jag väl publicerar så ska det inte kännas lika bra längre. För jag mår så bra just nu. Jag trodde aldrig att livet kunde kännas såhär, och åh om jag bara hade vetat det lite tidigare så hade jag inte slösat bort så många år på att vara så himla ledsen. 

För jag mådde så himla dåligt så himla länge. I min journal har en psykolog skrivit "har varit nedstämd och deprimerad sedan fjorton års ålder". Idag är jag 24 och jag mår så himla bra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta till den här tryggheten som jag känner inom mig nu. Aldrig någonsin. 

När jag tänker tillbaka på hur länge jag har mått dåligt blir jag oftast så himla ledsen. Därför försöker jag att inte tänka på det så mycket. Samtidigt känns det här så himla viktigt för mig. Jag vill inte att någon annan ska gå runt och må så himla dåligt som jag gjorde så himla länge när det faktiskt kan kännas bättre. 

När jag väl gav upp och sökte hjälp frågade pappa mig varför jag aldrig hade berättat för någon att jag mådde dåligt. Och jag hade inget bra svar på den frågan. Jag har liksom alltid känt att det är ingenting som man pratar om. Och det är så lätt att tro att man är precis som alla när man inte vet om någonting annat. Jag gick ju in i tonåren med den där ledsamheten i mig, så när alla pratade om att det var jobbigt att vara tonåring så fattade jag inte att det jag gick igenom inte var normalt. Jag tänker på alla gånger jag satt på mitt rum och bara grät och grät och grät. Om jag bara inte hade vårdat den där ledsamheten som min viktigaste hemlighet i hela världen. Om jag bara hade berättat för någon. 

Och det är väl mest det som jag vill säga till er. För snälla, om ni mår dåligt så berätta för någon. Gå inte runt och bär på det helt ensamma. Det kan faktiskt bli så himla mycket bättre, livet. Jag lovar. 


5 kommentarer:

  1. Jag har följt dig länge nu och jag är så glad för din skull! Du är verkligen en väldigt inspirerande människa. Glöm aldrig bort hur viktig du är. Jag har också varit väldigt ledsen, sedan 15 års ålder. Idag är jag 20, lite gladare men fortfarande inte sådär som jag vet att det kan vara. Men jag ger inte upp än, jag vet att det går. Du är ett levande bevis på det! Kram till dig! <3

    SvaraRadera
  2. Starkt att du delar med dig och väldigt bra tror jag. Vad fint att du mår så bra nu. Kram <3

    SvaraRadera
  3. älskar detta. eller alltså, inte själva innehållet, men jag älskar hur du inspirerar andra. det är så fint.

    SvaraRadera
  4. Riktigt bra sagt. Allt blir ju så mycket bättre bara man vågar öppna munnen.

    SvaraRadera
  5. Hur går det över? Har pratat och pratat och pratat men känner mig fortfarande så ledsen. Och vet inte om det är normalt eller om jag faktiskt mår dåligt på riktigt.

    SvaraRadera