söndag 19 juni 2011
166.
På ganska precis ett halvår har jag fallit för honom. Han har aldrig sagt att han tycker om mig, men när han ligger sådär nära känns det precis som att han gör det. Jag brukar tänka att livet inte kan vara så fint, att han inte kan finnas på riktigt, men ändå så ligger han där i min säng livs levande. Med bruna lockar och världens finaste leende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag är också rädd för att falla, rädd för att verkligen känna det jag egentligen alltid längtat efter. Ändå har jag träffat någon "vanlig" som nu blivit speciell, precis som din tröja. Och nu dessutom så börjar jag falla, fast samtidigt som jag skriker av rädsla. Rädsla för att bli sårad, bli tillgänglig, beroende och öppen. Du om någon förstår nog hur jag känner. Du skriver fantastiskt fint!
SvaraRaderaAnonym: Åh, det låter så himla-himla fint tycker jag. Jag känner igen den där rädslan så väl men jag hoppas verkligen att du kan försöka våga lite ändå, för jag tror verkligen att det kan vara värt det till slut.
SvaraRaderaOch tack, det gör mig så himla glad! Puss!