onsdag 14 december 2011

197.

Det blåser storm utanför fönstret. En av fördelarna med att ta uppehåll från skolan är att man inte behöver gå ut i blåsten om man inte har lust. Samtidigt är det väl inte precis vindstilla här inne heller. Jag tänker på den här ständiga orkanen innuti mig, den som aldrig slutar. Jag orkar inte mata den här ångesten längre. Vill bara sluta äta nu. Men det går inte. Får inte.

Jag har gått upp sju kilo på fyra månader och det känns alldeles fruktansvärt. Det får mig att vilja dö ännu mer.

Förra lördagen låg jag bredvid någon som sa att jag skulle vara himla fin med fem kilo mer på kroppen. Han sa att alla killar skulle tycka det. Jag försökte få honom att förstå det inte handlar om det.

- Det handlar alltid om det, sa han sen. Till slut undrade jag om han hade rätt.

Och jag är så himla trött på att allting alltid ska handla om honom, Johan, min första riktiga kärlek som bara försvann. När mitt liv blev jättejobbigt så ville han inte vara med längre. Jag förstår inte riktigt hur man kan få välja så. Jag verkar ju inte kunna välja bort honom hur mycket jag än vill. Han finns liksom ändå kvar.

5 kommentarer:

  1. jag har följt dig så länge, från blogg till blogg, och det känns som att du är lite som jag och jag är lite som du. önskar litegrann att du var min vän så att jag kunde krama sönder dig lagom sådär, klappa dig på huvudet och säga att det löser sig till slut.

    SvaraRadera
  2. åh alltså. blir arg för att han sa det där för det var dumt. men du verkar så fin och puss och kram och lova att du blir bättre. det gör så ont att folk mår så här och jag kan inte göra nåt. jag känner dig ju inte ens.

    SvaraRadera
  3. alltså åh, du är så himla fin och jag vet att du kommer klara det. just nu vill jag krama dig och säga att det ordnar sig, ska du se. massa kramar

    SvaraRadera
  4. Det handlar om något mer än vad andra tycker om en. Så du hade alldeles rätt, förstås!

    Och du, jag hejar på dig! Kram

    SvaraRadera
  5. Du är så fin, flicka. Jag har själv haft en bästa vän med anorexi. Hon är fortfarande min bästa vän, men hon har inte längre anorexi, och det gör henne till en mycket lyckligare människa. En dag kommer du också vara där, men inte för den killens skull, inte för Johan, dina föräldrar eller för mig. Bara för din egen skull.
    Du vet att du kan.

    SvaraRadera