lördag 9 juli 2011

170.

Igår grät jag hela kvällen. Jag vet inte om jag har sovit eller gråtit mig igenom natten. Jag ser helt fruktansvärd ut. Nu ska jag åka hem till mina föräldrar och till matrutiner. Jag önskar att de inte skulle behöva se mig såhär förstörd.

Jag trodde att vi skulle ses de här två dagarna och att det skulle kännas sådär fint som det brukade göra när vi träffades. Nu ska vi aldrig mer ses och jag måste på något sätt släppa tanken på att han är den finaste jag vet i hela världen. Det känns lite som att jag inte vill överleva utan honom. Jag förstår inte hur det kan bli så.

4 kommentarer:

  1. Du har skrevet masse fint om Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, og igår dumpet den ned i postkassen min, og igår leste jeg hele boken nesten uten stans. Den var bare helt fantastisk fin. En sånn bok som man nesten vil stryke under hver eneste setning, for alt er så fint og så vondt samtidig.

    Jeg leste denne lille teksten:

    "Du måste få fram det ledsna så att det kan försvinna."
    "Men vad ska jag göra? När jag kommer till en viss punkt tar det slut, det blir bara stumt."
    "Det gäller att hitta in, det är det som är det svåra. Du lägger ner så mycket energi på att hålla stängt."
    "Jag är rädd för att det aldrig ska sluta om jag väl öppnar."

    Jeg kjenner igjen hvert eneste ord fra da jeg hadde det så vanskelig at nesten alt virket helt svart. Og jeg hadde aldri latt noen få vite hvordan jeg hadde det, for det kjentes som at det var så stort, og hvis jeg først begynte å åpne opp, så ville det bare fortsette og fortsette. Og litt sånn var det, da jeg endelig innså at jeg kunne la noen hjelpe meg likevel. Det kom liksom så mye på en gang, og de som trodde de kjente meg ble så overrasket, for de hadde jo aldri ant at det var sånn det hang sammen. Men, det var ikke slik at det aldri tok slutt. For på et visst punkt hadde jeg fortalt alt det som jeg kjente at jeg måtte få ut. Og de som måtte vite det, de visste. Og jeg kan ikke beskrive hvor lettet jeg kjente meg da. Og hvor mye det hjalp meg å forstå at det er dårlig mot meg selv å tro at jeg trenger å fikse alt selv.

    Jeg håper at du klarer å la familien din ta vare på deg. Og at du litt etter litt klarer å ta vare på deg selv også. Og selv om det kjennes som om du ikke kommer til å overleve uten ham, så tror jeg at det nettopp er slik du kommer til å overleve nå. Uten ham, med bare deg selv å tenke på for en stund. Noen ganger er det alt man trenger.

    SvaraRadera
  2. Jag förstår så mycket hur du menar, jag är lite i samma situation. Jag har träffat en kille nu i 6 veckor och känslor från oss båda började växa fram. Han har precis blivit singel (i mars) och jag var lite orolig jag skulle vara hans rebound. De var tillsammans 4 år så jag förstår det inte glöms bort på 1 sekund. Jag ska flytta till min studentstad i höst och han bor kvar här i hemorten så vi både valde att inte ses mer, fast både ville mest av allt. Iaf ville jag mest av allt och han sa att han ville. Nu drygt 2 veckor efter vi sagt hejdå hör jag att han träffar sitt ex igen. Jag känner mig så utnyttjad, lurad och respektlöst behandlad. Även fast jag inte kan klandra honom från att ha känslor kvar för henne. Han såg på mig på det där viset, han berättade hur underbar jag är och att han kände något speciellt. Var det bara en lögn? Det får man aldrig reda på. Men något jag lärt mig av alla dessa turer med män är att i 10 fall av 10 är jag helt övertygad om att jag ALDRIG kommer glömma de, att jag alltid kommer ha känslor kvar för de. Sanningen är att med tid och distans lovar jag att 10 av 10 kommer du glömma! Det lever jag på varje gång man blir sådär besviken. Men det sista som överger mig är hoppet om att en strålande solskensdag hitta den finaste mannen ni kan tänka er. Då kommer han titta sådär på mig, säga hur underbar jag är och känna så där speciellt, och verkligen mena det! Jag vet att du också kommer uppleva det, all väntan i världen på honom är ju värt det.

    SvaraRadera
  3. ja. ta hand om dig rara du. <3

    SvaraRadera