torsdag 7 juli 2011

169.

Ganska långt innan den här sommaren närmande sig bestämde jag mig för att inte jobba, utan bara vara ledig hela sommaren. Det var ungefär samtidigt som jag hade blivit antagen till ett universitet i Hongkong och jag visste inte riktigt hur tidigt i augusti jag skulle behöva åka. Jag tänkte verkligen unna mig att vara ledig den här sommaren. Tänkte att det kunde vara vettigt med tanke på att det är en hel del att fixa med när man ska studera en termin utomlands (verkligen oändligt många papper som ska fyllas i och skickas in). Men mest bara för att jag kände att jag verkligen behövde det. För jag har varit väldigt, väldigt stressad och jag har pressat mig själv alldeles för långt den här våren.

Jag tänkte att allting skulle bli så himla bra när jag hade skrivit mina sista tentor i juni. Jag skulle sluta stressa och börja äta igen. Skulle resa till Grekland med min dator som enda sällskap och sen bara skriva-skriva-skriva på något som jag så himla gärna skulle vilja göra något av en dag. Skulle hitta mig själv där någonstans också. Han skulle kanske ta en vecka ledigt från sitt exjobb och hälsa på mig och vi skulle hitta varandra litegrann.

Fast det blev inte så.

Det är sommar nu och jag ligger ensam i min säng i min lägenhet i Sverige. Jag bråkade en hel kväll och förmiddag för att få utebli från middag och frukost hemma hos mina föräldrar där jag bor just nu, mer eller mindre under tvång, för att jag inte vill äta.

Jag ville bara så himla gärna träffa honom. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om honom. Även om allting i mitt liv känns så dåligt vill jag vara nära honom.

Men han kom aldrig. Och det gör så ont att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen. Vet bara att jag måste sluta göra mig själv såhär illa.

5 kommentarer:

  1. blir så glad när du uppdaterar! Men ändå blir jag så ledsen då jag verkligen lider med dig. Jag var i ungefär samma sits för 1.5år sedan men lyckades rädda mig själv i tid. Jag ville så gärna äta men när jag väl åt kom det upp lika snabbt. Jag gick ner alldeles mycket på en väldigt kort tid och vägde bara 48kg på 170cm. Det var en tuff tid och mycket spelade in, skola, kärlek och stressen inombords! Jag är tillbaka på benen och jag hoppas mer än allt annat att även du tar dig igenom detta! Kämpa på! Du kommer övervinna allt det onda och få må bra även du!

    SvaraRadera
  2. frida: Åh, du anar nog inte hur mycket det du just skrev betyder för mig. Det känns så skönt att höra att det kan bli bättre. Hur lång tid tog det innan viktnedgången stannade av innan du började gå upp i vikt igen? Hur snabbt gick du ner i vikt från början? Sökte du professionell hjälp eller klarade du av det helt själv?

    Om du inte vill svara på allting här (inte för att du är skyldig att svara alls eller så men om du vill) så får du himla gärna mejla mig på omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Noen ganger når jeg leser tekstene dine, så tenker jeg at vi to nok er ganske like. Men kanskje gjør litt ulikt. Jeg bestemte meg for å jobbe helehele sommeren. For om jeg ikke gjør noenting, ikke holder meg opptatt, så tenker jeg så altfor mye, og jeg tror kanskje ikke det er så bra for meg. Å tenke altfor mye. Der er vi nok ganske like, vi to.

    Og jeg er heller ikke helt venner med maten. Men nå forsøker jeg å spise så mye jeg kan hele tiden. For jeg kjenner litt at det er som om så mye av meg forsvinner, og om jeg ikke spiser heller, så fins det ikke så mye igjen å kjempe med, og man trenger litt krefter, det har jeg lært.

    Åh, jeg håper sånn at alt kan fikse seg for deg. At ting kan kjennes litt lettere, og at du klarer å begynne å spise ordentlig igjen. Jeg tok imot hjelp da jeg hadde det som deg. Jeg har aldri likt å få hjelp, men jeg er veldig glad for at jeg gjorde det da. Det fins så mange som bare vil at du skal ha det bra, og du trenger ikke å kjempe med det helt alene. Og jeg lover deg, det blir bra igjen. Det vet jeg.

    Tusen gode klemmer.

    SvaraRadera
  4. Åk nu! Grekland finns kvar och det är ju bara juli. En vecka, även om du tänkt dig längre perios, utomlands gör dig nog bara gott. Det är så konstigt hur man släpper allt när man får en liten solsemester. Ingen som kan ringa. För även om man ville att någon skulle ringa så går det ju, typ, inte och man behöver inte undra om han skulle göra det.

    SvaraRadera
  5. jag har inte ätstörningar men läste kommentaren ovan.. väger 48 kg och är 170. Blev lite rädd nu.. jaja.. det jag egentligen ville komma fram till är att jag vill hjälpa dig när jag läser vad du skriver. alltså.. hatar att se någon må dåligt. om du vill svara så kan du göra det antingen i min blogg eller så kan du mejla. saveu@live.se

    kram och krya på dig. du är fin som du är.

    SvaraRadera