Det börjar bli en vardag nu. Det börjar bli en morgonrutin. Att vakna bredvid någon. Att krypa närmare. Att ställa klockan lite tidigare så att man får mer tid i sängen. Sen hoppar han in i duschen och jag gör kaffe. Han dricker sitt svart.
Han diskar och jag fixar mig i badrummet och han åker alltid en haltimme tidigare än mig. Och vi pussas i hallen innan han går. Vill inte att han ska gå, men han kommer ju tillbaka snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
när det är ens vardag är man verkligen lyckligt lottad! Jag hade det som vardag med världens finaste kille i över tre och ett halvt års tid. Det är väldigt väldigt jobbigt att vänja sig bort från den vardagen. att vänja sig vid att hela tiden somna ensam, vakna ensam, äta ensam osv. Men de finfina åren vi hade tillsammans är ändå helt klart värt det.
SvaraRaderaVet inte riktigt vad jag ville komma med det här? Men se till att NJUTA de stunder ni har tillsammans! (förhoppningsvis resten av livet) kram på dig
Åh, jag förstår att det måste vara svårt att vänja sig av med att vara tillsammans med någon så länge. Jag är ju så himla van vid att vara själv, precis tvärt om! Hoppas att du snart vänjer dig med att vara själv, det kan vara väldigt fint det med. Och hoppas att du träffar någon himla fin snart igen. Kram!
RaderaJag vill bara säga att du är så himla fin och stark att jag blir alldeles rörd, du är verkligen en stor inspiration för mig.
SvaraRaderaÅh, tusen tack fina du! Jag blir ju alldeles rörd av dina ord!
Raderaåh så himla fint. tänk om man fick ha det så. själv är jag intresserad av en kille. men det går så himla trögt och jag träffar honom alldeles för sällan så det gör mest bara ont. men jag hoppas att det löser sig om det är menat att det ska bli vi...
SvaraRadera