265.

Igår kom han hem och det var himla fint och så efterlängtat. Jag vet inte varför men jag blir så nervös när jag är med honom. Jag tror att det betyder att han börjar bli lite sådär speciell för mig. Det är ju både farligt och ganska bra på samma gång och han känns som en sån där kille som inte skulle göra mig illa men jag vet ju inte. Vill bara att det vi har ska vara ärligt.

Av någon anledning kom vi in på mat och sånt och han frågade hur och varför jag var sjuk och jag vet inte vad jag tycker om att prata om det. Det känns pinsamt och jag känner mig så himla dålig och så himla-himla tjock och tänker att jag aldrig kommer att överleva i den här kroppen. Vet inte varför det blir så. 

Sen sov vi och jag vaknade klockan sex och tänkte bara på att komma ut och känna marken under fötterna så jag cyklade hem och bytte kläder och cyklade vidare till löpbandet. Sprang sju kilometer och bestämde mig för att inte vara såhär mer. Ingen träning för att lindra ångest när han ligger bredvid.