Och sedan blir allting sådär bra igen och när han pussar mig utanför min port efter en sen söndagspromenad känns det i hela kroppen att jag tycker om honom.
Herregud, jag tycker ju verkligen om honom. Det är inte ofta jag känner så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror jag förstår ungefär vad du menar. Jag håller på att bli tokig av att ena stunden vara nykär och bara vilja ligga bredvid honom hela tiden för det känns aldrig så bra som när jag hör hans hjärta slå, och i nästa stund inte riktigt veta vad jag håller på mig och känna att jag omöjligt kan ge hela mig till honom.
SvaraRaderaJag går sönder av att inte veta. Men jag är nog bara rädd. Det kanske går över.
Åh, men precis så! Antar att man måste våga för att vinna och sådär blabla... men det är ju så himla läskigt!
RaderaSkrev detta för min blogg för någon dag sen men publicerade det aldrig;
SvaraRaderaOch tanken är väl att det ska vara fint att falla för någon, vackert med två människor tillsammans. Jag kan inte se det, jag blir bara så himla himla rädd, att det inte ska va på riktigt. Att då du säger vi hörs vi syns, så är de bara tomma ord som lurar mig, då vi ligger och kramas om nätterna är det bara för att du vill ha någon nära, då du pussar mig hejdå inför alla är det bara för att...för att...allting bara är en enda stor mardröm om att tappa kontrollen och falla och det kan aldrig vara för bra för att vara sant, för det är aldrig det. Jag är bara så jävla rädd, förlåt fina du.
Jag tror att allt med känslor handlar så enormt mycket om att våga känna. Jag vill ju lära känna honom och kunna känna för honom för jag vet att det kan vara så rätt, men jag kan inte släppa att vara så jävla rädd ändå. Rädd också över att det kommer sabba allting för att jag är så himla rädd.
Lisa: Så himla fint du skriver om den där rädslan!
RaderaLisa, det var så otroligt vackert det du skrev. Så fint och så sant. Och jag tror också att det handlar mycket om att våga - men hur mycket kan man egentligen våga utan att trilla över det där stupet där man lite gjort bort sig själv och tappat bort sig själv? Och hur många gånger klarar man att plocka upp bitarna av sig själv efter att man gått sönder? Och när ska man våga lita på vad någon annan känner för en? Jag är också rädd, så väldigt rädd.
SvaraRaderaJag behöver också känna lite kärlek, eller bara bli omtyckt. Inte bli avvisad av små pojkar som är yngre än en själv. Jag exponerade en liten bit av mig själv och som resultat gick jag och hade ont i magen hela dagen och fick aldrig det där telefonsamtalet som jag gick och väntade på. Vid 22 gav jag upp och lade mig i sängen i fosterställning och grät och grät. Men det var skönt. Men är det såhär det ska vara så vill jag inte vara med.
SvaraRaderaSluta aldrig blogga, här finner jag tröst. Kram.
Åh, vetdu, det kommer! Jag har varit precis där du är så himla många gånger, det där att vänta och vänta och vänta och ge upp och bara gråta hela natten medan han är någon annanstans och skrattar istället. Tusen tack för att du läser och kommenterar! Och kram!
Radera