Vi säger hejdå-vi-ses-imorgon-kväll, och sedan pussas vi. Det är fredag morgon och alldeles nyss satt vi vid frukostbordet och han pratade om att vi borde ha pannkaksfrukost snart. Han stänger dörren bakom sig och jag sätter mig vid bordet och jag tänker att allt känns så himla bra men den där klumpen i magen säger mig ändå att jag inte borde lita på honom. Jag tror att jag borde lyssna på den där klumpen nu och inte göra om samma misstag igen. Jag tänker på att man faktiskt har ett ansvar att ta hand om sig själv, och aldrig-aldrig ska jag släppa in någon som inte känns på riktigt.
Fast sedan tänker jag på söndag morgon och att vi kanske kan äta pannkakor då. Jag ska äta även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med honom känner jag mig nästan helt vanlig och helt vanliga människor kan äta pannkakor till frukost utan en massa ångest.
Och kanske-kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.
Men det blir lördag, och i mitt kylskåp står allting som man behöver för att göra pannkakor när han ringer och ställer in för att han ska gå på någon fest. Och helt plötsligt var igår inte alls den där morgonen då vi pussades och sa att vi skulle ses på lördag. Igår var heller inte dagen efter den där kvällen då vi låg i min säng och tittade på "Amelie från Montmartre". Och jag låg inte alls med huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag. För så fort han glömmer bort att vi skulle ses är det som att ingenting av det finns kvar längre, bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Precis så var det för mig med. Precis så. I fredagskväll sa vi hejdå-vi-hörs-i-kväll-och-sen-ses-vi-imorgonkväll-och-då-är-det-mys. Jag hörde inget från honom på 24 h och fick inget svar när jag försökte nå honom. Sen kom det där smset jag befarat men som jag försökt att låta bli att tro på. "Förlåt, jag sover och mår inte så bra". Men man kan väl höra av sig ändå. Man kan skriva ändå och ge lite av sig själv. Jag har inte hört något mer sen dess. Och jag minns så väl när vi låg i min säng sist och jag sa att jag var rädd att han skulle lämna mig igen och han lovade att jag kunde lita på honom, men just nu känns det som att det aldrig hänt, som att det inte var på riktigt. Och det är som du säger; man borde kanske lita mer på den där klumpen i magen och ta hand om sig själv innan man ligger där sönder i spillror - men tyvärr vinner ofta hjärtat och känslorna och man hamnar där, på golvet, i spillror, och önskar och ber att allt ska bli bra.
SvaraRaderaJag kanske skulle vilja vända på det och säga att det är fantastiskt att det känns något överhuvudtaget. Men jag är tveksam till om det väger över den eventuella besvikelsen.
SvaraRadera