268.

Malin skrev en så himla klok kommentar till detta inlägg. Jag tycker att alla ska läsa den så jag publicerar den här istället. Det jag ville säga med mitt inlägg var inte att man inte ska ge kärleken en chans om det inte känns helt fantastiskt från första stund, utan att jag inte tycker att man ska nöja sig med något och någon som inte känns som den bästa i hela världen. Fast det är ju bara vad jag tycker liksom. I alla fall så sätter Malin ord på det där om att bli sårad av någon som man tycker så himla mycket om och den där rädslan som följer med efteråt. Jag känner igen mig massor i det hon skriver och jag tror att en del av er också kommer att göra det.

Och jag vill bara passa på att säga att jag älskar när ni  kommenterar här. Jag vet att jag har varit usel på att svara på era kommentarer den senaste tiden (eller snarare det senaste året.. förlåt!) men från och med nu lovar jag att svara på alla kommentarer, för det är ju era reflektioner och tankar som gör det här stället levande! KRAM! ♥

Här är Malins kommentar: Ja, jag tror det. Jag tror att man kan leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara så där hopplöst och oändligt kära i varandra. Och jag tror att Emma är inne på något väldigt viktigt när hon skriver om att hjärnan I vissa fall blockerar pirret av överlevnadsskäl, som en försvarsmekanism. Och kanske är det inte så konstigt av den att göra så när den senaste, och kanske första, killen du kände så där himlastormande inför låmnade dig när du anförtrott honom någonting viktigt, när du behövde honom som mest. Och när det i förlängningen ledde till att du blev sjuk. När man tänker efter vore hjärnan dum om den inte gjorde sitt allra yttersta för att det inte skulle hända igen.

För min del träffade jag kärleken med enormt, galet stort K när jag var 16 och jag föll så hårt, så hårt. Vi var tillsammans i två år mellan 18 och 20 års ålder och det skulle ta ytterligare fyra år innan jag helt kom över honom. Kärleken var allt jag läst om i böcker och sett på film fast 100 gånger bättre, mer rätt och fantastiskt. Men han gjorde mig, precis som Johan gjorde dig, fruktansvärt illa. Så där illa så att orden "fruktansvärt illa" inte ens lite beskriver hur fruktansvärt illa det var. Jag började träffa andra efter vårt uppbrott, ganska många andra, men det höll aldrig. Hur fina och underbara de än var så kände jag aldrig nog, så blev jag aldrig riktigt kär. Och precis som du vill jag ha en kärlek så stark att man nästan spricker, så varför vara med någon som jag inte känner så för?

Saker ändrades för mig när jag träffade en kille som var allt jag någonsin hoppats på och för bra för att vara sann. Jag var visserligen väldigt glad för att vi träffats men jag kände inte särskilt mycket, jag kände inte DET. Men hur kunde jag låta bli, hur skulle någon kunna vara bättre? Först då insåg jag att det nog inte handlar om killarna jag träffar utan att det handlar om mig. Ena dagen kunde jag känna riktigt starkt för honom men vid minsta lilla motgång så blev jag helt likgiltig och saknade honom inte ett dugg när vi var ifrån varandra. Jag fick det inte att gå ihop och är en romantiker som avskyr "kärlek är något som långsamt växer fram"-grejen men jag var trött på mitt mönster så jag bestämde mig för att stanna och se vad som hände istället för att bryta som jag skulle gjort i vanliga fall.

Och det är jag så himla glad för. Det var inte lätt och det tog en himla massa tid men killen i fråga hjälpte till att montera ner alla de försvar jag byggt upp, ett efter ett, och under de där försvaren fanns all den där kärleken och den där lyckan som jag trodde hade försvunnit för gott. Och jag hade valt min pojkvän, trots att det inte började hopplöst och oändligt kärt, framför alla andra killar i hela världen.

Det här blev jättelångt. Och du och jag är ju två olika personer, min sanning behöver ju nödvändigtvis inte vara din. Men det jag försöker säga är att ifall du känner tvivel så kan det nog ha med betydlgt fler saker att göra än att du inte kär. Och bara för att du inte är så kär så att du spricker nu så är det inte säkert att de känslorna aldrig kommer dyka upp. Det år jag ett levande exempel på. 

Många kramar!