274.

Det känns så himla fint. Det känns bra. Ibland känns det tryggt och ibland läskigt. Ibland tänker jag att det kanske inte är värt det, men oftast inte.  

I fredags när vi låg i min säng sa han "ditt hår luktar inte som vanligt" och jag tänkte att han känner till så himla mycket med mig nu. För det mesta känns det så himla bra, men ibland funderar jag på det där att släppa in någon och hur mycket jag kan komma att behöva ångra det sen. Har jag valt att göra det med honom, har jag valt att släppa in honom? Samtidigt tänker jag: väljer man ens det? Kanske är det bara så att vissa hittar in dit ändå. Finns ingenting att göra, och heller ingenting att ångra. 

Jag undrar när jag fattade att han var sådär viktig. Kanske var det när han frågade vad det var för tablett jag svalde och jag sa som det var, att jag äter antidepressiva. Fastän det är sånt där som jag aldrig berättar för någon, fastän jag skäms så himla mycket över det kunde jag inte ljuga för honom. På något konstigt sätt visste jag väl redan då att han skulle vara kvar ett bra tag till. Och kanske, kanske så ville jag ändå att han skulle lära känna mig precis sådär som jag är.