Vi gick någonstans, längs någon gata, och hela tiden gick hon bredvid oss men det kändes inte som att vi såg henne. Det kändes mest som att han såg mig. Jag sa att jag tyckte att det var synd att vi inte hade setts på så länge. Han sa att han inte förstod varför det hade blivit så. Och hela tiden tänkte jag att det här händer inte, det här som jag har väntat på, det kan inte vara sant. Livet kan inte vara såhär fint.
Och det är det ju inte heller. För sedan helt plötsligt gick han med henne och jag gick åt ett annat håll.
Ni vet när man drömmer något, drömmer om någon, som man aldrig har upplevt eller känt och man har ingen aning om hur det skulle vara och hur det skulle kännas men så drömmer man och det är så verkligt att man i efterhand nästan vill påstå att man vet. Vet hur det skulle kännas. Så var det.
Och jag grät i vad som kändes som evigheter i den där drömmen när han hade lämnat mig. Vaknade alldeles förkrossad. Och det var väl då som jag var tvungen att erkänna det igen, att jag liksom står kvar där någonstans och väntar. Väntar på någon som inte väntar på mig.
För även om en februarinatt blev mars och april och maj och nu är det nästan oktober, ändå är det som att jag ligger kvar i den där sängen under det där täcket som vi låg två under i februari.
Fast det är ju bara som det känns.
Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och nyvaken och förkrossad räknade jag det till 135 dagar sedan vi träffades för första gången. Jag tänkte att jag borde tänka på den viktiga tentan men jag tänkte bara på honom. På hur mycket han förstör. Att jag måste gå vidare.
Och snälla, om jag bara kunde få glömma honom lite. Minnas någon annan. Minnas andra nätter och drömma andra drömmar.
Han är liksom alltid inom mig men aldrig bredvid.