275.

Det börjar bli en vardag nu. Det börjar bli en morgonrutin. Att vakna bredvid någon. Att krypa närmare. Att ställa klockan lite tidigare så att man får mer tid i sängen. Sen hoppar han in i duschen och jag gör kaffe. Han dricker sitt svart. 

Han diskar och jag fixar mig i badrummet och han åker alltid en haltimme tidigare än mig. Och vi pussas i hallen innan han går. Vill inte att han ska gå, men han kommer ju tillbaka snart. 

274.

Det känns så himla fint. Det känns bra. Ibland känns det tryggt och ibland läskigt. Ibland tänker jag att det kanske inte är värt det, men oftast inte.  

I fredags när vi låg i min säng sa han "ditt hår luktar inte som vanligt" och jag tänkte att han känner till så himla mycket med mig nu. För det mesta känns det så himla bra, men ibland funderar jag på det där att släppa in någon och hur mycket jag kan komma att behöva ångra det sen. Har jag valt att göra det med honom, har jag valt att släppa in honom? Samtidigt tänker jag: väljer man ens det? Kanske är det bara så att vissa hittar in dit ändå. Finns ingenting att göra, och heller ingenting att ångra. 

Jag undrar när jag fattade att han var sådär viktig. Kanske var det när han frågade vad det var för tablett jag svalde och jag sa som det var, att jag äter antidepressiva. Fastän det är sånt där som jag aldrig berättar för någon, fastän jag skäms så himla mycket över det kunde jag inte ljuga för honom. På något konstigt sätt visste jag väl redan då att han skulle vara kvar ett bra tag till. Och kanske, kanske så ville jag ändå att han skulle lära känna mig precis sådär som jag är.

273.

Och sedan blir allting sådär bra igen och när han pussar mig utanför min port efter en sen söndagspromenad känns det i hela kroppen att jag tycker om honom.

Herregud, jag tycker ju verkligen om honom. Det är inte ofta jag känner så. 

272.

Vi säger hejdå-vi-ses-imorgon-kväll, och sedan pussas vi. Det är fredag morgon och alldeles nyss satt vi vid frukostbordet och han pratade om att vi borde ha pannkaksfrukost snart. Han stänger dörren bakom sig och jag sätter mig vid bordet och jag tänker att allt känns så himla bra men den där klumpen i magen säger mig ändå att jag inte borde lita på honom. Jag tror att jag borde lyssna på den där klumpen nu och inte göra om samma misstag igen. Jag tänker på att man faktiskt har ett ansvar att ta hand om sig själv, och aldrig-aldrig ska jag släppa in någon som inte känns på riktigt.

Fast sedan tänker jag på söndag morgon och att vi kanske kan äta pannkakor då. Jag ska äta även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med honom känner jag mig nästan helt vanlig och helt vanliga människor kan äta pannkakor till frukost utan en massa ångest.

Och kanske-kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.

Men det blir lördag, och i mitt kylskåp står allting som man behöver för att göra pannkakor när han ringer och ställer in för att han ska gå på någon fest. Och helt plötsligt var igår inte alls den där morgonen då vi pussades och sa att vi skulle ses på lördag. Igår var heller inte dagen efter den där kvällen då vi låg i min säng och tittade på "Amelie från Montmartre". Och jag låg inte alls med huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag. För så fort han glömmer bort att vi skulle ses är det som att ingenting av det finns kvar längre, bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.

271.

Jag har varit ruskigt dålig på att dela med mig av fina böcker det senaste året, så därför tänkte jag att det var dags nu. Boken heter "Ett annat sätt att vara ung" och är skriven av Per Nilsson. Jag tycker att Per Nilsson är en av de bästa barn- och ungdomsförfattarna vi har i Sverige, och när jag var yngre läste jag nog alla hans ungdomsböcker. I alla fall så kom jag över den här boken i somras och för några veckor sedan så läste jag om den. 

Den ser ut såhär:

och den innehåller sånt här:

Den är så himla-himla fin. Som alla Per Nilssons böcker är den sådär tänkvärd och klok. Språket? Det bästa om ni frågar mig, enkelt och okomplicerat.

270.

Alltså, det känns lite som det tryggaste i hela världen att sova bredvid honom. Det mysigaste i hela världen också, så klart.

269.

Kärlek, hur känns det? Ungefär såhär tycker jag:


Florence + The Machine - You've got the love


The Temper Trap - Sweet dispostion (Rich Tuorto cover)


Jose Gonzales - Heartbeats

Sia - Day too soon

* ha tålamod med att vissa av låtarna börjar lite konstigt för det är live-versioner och jag tycker att de är så mycket finare så!