"Johan lämnade mig i juni, och fastän tiden stod stilla efter den morgonen så blev det höst. Trädens löv blev röda och gula, människorna utanför fönstret klädde sig i halsduk och vantar och jag grät nästan hela tiden.
Aldrig har hösten varit så kall. Aldrig så ensam. Jag tycker inte om att vara ensam och jag tycker inte om det där hålet i mig som han lämnade efter sig. Man borde inte få göra så med någon, tänkte jag.
Den första snön föll till slut och jag började sakta men säkert glömma bort att längta efter honom hela tiden."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh! Jagvilläsa! KRAM!
SvaraRaderaåh, jag vill och hoppas att du kommer göra det en dag! kram!
RaderaDessa rader är allt som behövs för att förstå att din bok kommer bli fantastisk.
SvaraRaderaTusen miljoner tack Evelina!
Radera