252.

När jag var som sjukast gömde mamma vågen. Den brukade stå under skåpet i badrummet och jag vägde mig mellan två och 20 gånger per dag ungefär. Alltid på morgonen när jag hade vaknat och alltid på kvällen innan jag gick och la mig. Helst vägde jag mig hela tiden om och om igen.

Jag trodde inte att de visste. Men en morgon var vågen borta och jag kan inte riktigt beskriva paniken i min kropp. Jag ville skrika rakt ut, slå sönder allting och riva hela huset om det så behövdes för att hitta vågen. Men jag kunde inte. Mamma och pappa fick inte veta att jag var uppe så tidigt för det innebar tidig frukost och om det var någonting som jag ville undvika så var det mat och kalorier. Och dessutom, om de förstod hur viktig den där vågen var för mitt kontrollbehov skulle den aldrig komma tillbaka.

Så fort mamma och pappa hade lämnat övervåningen den morgonen smög jag ut och letade. Helt sinnessjukt fokuserad. Till slut hittade jag vågen under en massa kläder i mammas garderob. Sen den dagen och ungefär en månad framåt fick jag smyga med vågen från garderoben och badrummet för vägning och sedan snabbt tillbaka igen innan någon märkte. Världens sjukaste besatthet var det. Och världens viktigaste kändes det som. Varje gram ner var en seger och världens största skam på samma gång.