De senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket på mig själv, mitt sätt att vara, att leva, och kanske speciellt mitt mående. Sedan den dagen en läkare sa att jag nog antagligen gick igenom en ganska tung depression, har jag tänkt mycket på vilken stor del av mitt liv den där ledsamheten är och har varit. På något sätt har det blivit en vän till mig, någon som alltid finns där i bakgrunden. Ibland tänker jag på vad jag hade varit för person om jag inte varit deprimerad så himla länge som jag antagligen har varit.
Det senaste året, till stor del med hjälp av mediciner, har jag lärt känna nya delar av mig. Hon som inte är livrädd för att göra allt och bäst och mest hela tiden. Hon som kan ta sovmorgon utan dåligt samvete. Hon som inte gråter varje dag.
Fast många saker finns ju fortfarande kvar. Som ångesten. Och som att jag alltid-alltid-alltid längtar bort. Vill inte vara där jag är. Vill bara någon annanstans. Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta dit. Där det är tänkt att jag ska stanna och trivas och tycka om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
känner igen mig så otroligt mycket i detta.
SvaraRaderamassa styrkekramar till dig.
tack så jättemycket! tusen kramar!
RaderaJag tror det är viktigt att inte känna att man måste skynda sig igenom de känslor man har. Typ "men nu måste jag väl fan ta och skärpa mig och må bra", utan att man tar sin tid att gå igenom det man behöver. Då tror jag att man kan komma ut mycket starkare på andra sidan, men nya lärdomar om sig själv som handlar om att man VET att man klarar det.
SvaraRadera<3