230.

När jag vill ge upp, när jag inte orkar längre, då tänker jag på när jag var som sjukast. Jag tänker på den dagen jag bestämde mig för att kämpa uppåt istället för neråt. 


Jag hade varit på samtal hos min behandlare den dagen precis som veckorna dessförinnan. På vägen hem var jag tvungen att sätta mig ner på trottoarkanten flera gånger för att jag höll på att svimma. Jag tänkte på det där som läkaren hade sagt veckan innan, om att jag snart skulle bli inlagd. Den där sonden som alla pratade om kändes inte ens som det värsta längre. Jag ville nog innerst inne låta allt det där hända så jag kunde släppa kontrollen lite. Även om tanken på att förlora minsta lilla kontroll var det mest skrämmande i hela världen då, så var det som att något i mig hade fått nog. Jag hade väl insett att jag inte kunde kämpa mot sjukdomen ensam. För det fanns ingenting kvar av mig som orkade kämpa längre och det hade jag själv tillsammans med den där dumma sjukdomen åstadkommit.   


På hemvägen åkte jag förbi min lägenhet som kändes så främmande. Jag hade knappt bott där på hela sommaren. Istället hade jag legat hemma hos mina föräldrar i deras mjuka dubbelsäng under duntäcken och med solsken utanför fönstret. Jag kunde ligga inne flera timmar och bara stirra på väggen. Ville dö ungefär hela tiden och plågade min familj så oerhört. 


I samma sekund som jag klev in i min lägenhet den dagen så rev jag ner allting i min klädkammare. Jag stod på en stol och fullkomligt kastade saker runt mig i det lilla rummet. Längst inne i hörnet, på översta hyllan, låg ett inramat bevis på någon jag en gång hade varit. Det var stipendiet jag fick när jag tog studenten och där stod att jag var en ambitiös, kreativ, positiv och drivande person. 


Och ingenting av det där fanns längre kvar i mig. Det var då jag insåg att jag inte ville vara så längre. Jag ville hitta tillbaka till den där som jag en gång hade varit. Bestämde mig för att försöka återfå någon slags kontroll över vem jag var och vad jag tyckte var viktigt i livet. 


Den vägen visade sig vara jättelång och jättejobbig. Fast mest av allt nödvändig tror jag, om det där som kallas livet ska vara meningsfullt.