229.

Jag kan inte sova längre. Kanske beror det delvis på maten. Har börjat kännas ganska omöjligt igen. Men mest beror det nog på att jag saknar honom så att det känns som att hela jag ska gå sönder. 


Och sedan någon vecka tillbaka har jag börjat drömma igen. Det har varit så i perioder några gånger tidigare. På dagarna inbillar jag mig att jag har glömt honom men sen finns han där på nätterna. Alltid så fruktansvärt fina drömmar och varje morgon vaknar hjärtat alldeles helt innan det går sönder igen.


Mest av allt önskar jag mig mardrömmar. Men det går ju inte att välja så. Jag kan bara välja att inte sova. 


Så jag sover inte för jag vill inte att han ska finnas här längre. Vill inte att han ska påverka mig såhär. Längtar så himla mycket tills den där dagen när han bara är en parantes i mitt liv. Och ändå, innerst inne, känns det lite som att jag ju fortfarande ingenting hellre vill än att dela alla dagar och alla nätter med honom.