231.

Och så var det ett jävla liv igen. Jag tror inte att personer som inte själva har varit sjuka eller nära någon som varit det fattar hur länge den där rädslan för återfall sitter kvar.


Jag kan inte hoppa över en lunch utan att mina föräldrar oroar sig och ställer tusen miljoner frågor. Detta trots att jag är helt och hållet normalviktig nu. Allt känns skit. Både normalvikten och att ingen vill tro på att det kan vara över.


Och jag vet inte, kanske har de rätt, för innerst inne vill jag nog rasa. Vill inte bli sjuk igen, vill bara gå ner lite-lite kanske ett eller två eller fem kilo, och jag hatar att jag inte kan göra det för att du-är-inte-som-alla-andra-du-trillar-så-lätt-över.


Fy fan för ätstörningar.