218.

Så var allting över. Jag bad honom att aldrig mer ta kontakt med mig. Orkar varken längta eller hoppas på någon som inte finns kvar längre. Jag har svårt att sätta ord på känslorna nu, det gör mest så himla-himla-himla ont. Innan har jag nog alltid väntat på det här. Alltid väntat på att han skulle vilja ha mig tillbaka. Men han kom för sent. Det känns sorgligt men det finns ändå ingenting kvar i mig som orkar försöka. Helt tomt på längtan.