83.

Jag köpte världens finaste armband i början av sommaren. Jag är väldigt kräsen när det kommer till smycken, och det här är så fånigt att skriva men jag hade letat i nästan två år efter ett armband som det där. Snart är det tre veckor sedan tappade jag det. Det var en torsdagsnatt efter en tenta som gick riktigt bra och jag pussades med någon som var fin den kvällen. När jag cyklade hem funderade jag över varför människor har så svårt att fastna i mig.

Jag tappar fina saker nästan hela tiden och det har nog gjort att jag har blivit ganska bra på att inse att det finns viktigare saker i livet än fina föremål. Men det där armbandet betydde så väldigt mycket för mig, utöver att det var himla fint så hade det liksom ett annat värde. Såhär i efterhand, när det har gått några veckor och jag inser att jag inte kommer att få tillbaka det, kan jag önska att jag inte hade gått in i den där lilla butiken den där soliga lördagen i juni. För även om jag hittar något annat armband om några veckor eller något år är det inte samma.

Jag har tänkt på att det kanske är lite så med människor också. Ni vet hur det känns som att ingen någonsin kommer att fastna där inne. Ingen kommer att stanna kvar, ingen kommer någonsin vara svår att glömma. Tills den där dagen när man träffar någon som är finare än allt annat i hela värden. Plötsligt är inte framtiden så skrämmande längre.

Och sedan en dag tappar man bort varandra och allt man önskar är att man aldrig hade träffat honom. Att man aldrig hade vetat vad man kommer att behöva leva utan resten av livet.

På sätt och vis sammanfattar det kanske min rädsla ganska bra. Det där att hitta rätt, och sedan inse att det inte är för alltid. Att det som känns så rätt är så fel.