81.

Han är kanske inte perfekt och han är ingenting som jag någonsin har drömt om. Han äter pizza direkt från kartongen fast jag säger att det äcklar mig, hans lägenhet är inte som min, hans skratt är konstigt och han är inget helt huvud längre än mig. Men ändå kan jag liksom inte bortse från att det är något med hans ögon som gör mig lite galen.

Han sover dåligt när han sover med mig. Jag säger att det är ett tecken. Jag vet att det retar honom när jag säger så. Han säger att han bara är ovan. Jag vet inte om han väntar på att jag ska säga att han har tid att vänja sig. Jag hoppas inte det, för jag har ju aldrig tid för sånt här, och det borde han veta.

Han väcker mig med frukost på sängen, "så att du vill komma tillbaka". Och allting är så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen, vi två i hans säng en lördagmorgon, vår andra lördagmorgon, och jag funderar på om det är vår sista. Det gör lite ont att tänka på att om jag inte vore jag så skulle det kanske inte vara den sista morgonen. Jag tänker på han och någon annan i hans säng en morgon som den här, för jag hoppas verkligen att han hittar någon.