85.

Ibland känns det som att allt i mitt liv påminner mig om honom. Att det alltid kommer att påminna mig om honom. Och ju mer jag försöker glömma desto mer minns jag.

För det där att träffa någon, det där att veta nästan direkt att han är allt man någonsin har drömt om fast man egentligen inte ens är säker på om man har drömt om någon speciell alls. Det där att han är allt det som man aldrig har vetat om att man har gått hela livet och saknat.

Det är just det jag inte kan bli av med.

Jag tror att saknad är en sån där känsla som har ganska svårt att hitta in i mig, men när den väl gör det så stannar den kvar. Och jag har tänkt ganska mycket på det där med att sakna. Att jag saknar så mycket som jag inte vet vad det är. Sånt som jag inte kan sätta ord på. Saknar så mycket som inte finns.

Jag brukade alltid tänka att det är lättare att veta vad man saknar, men så känner jag inte längre.

84.

Om jag ändå bara kunde bestämma mig för att längta efter han som säger att han längtar efter mig istället för han som längtar efter någon som inte är jag.

83.

Jag köpte världens finaste armband i början av sommaren. Jag är väldigt kräsen när det kommer till smycken, och det här är så fånigt att skriva men jag hade letat i nästan två år efter ett armband som det där. Snart är det tre veckor sedan tappade jag det. Det var en torsdagsnatt efter en tenta som gick riktigt bra och jag pussades med någon som var fin den kvällen. När jag cyklade hem funderade jag över varför människor har så svårt att fastna i mig.

Jag tappar fina saker nästan hela tiden och det har nog gjort att jag har blivit ganska bra på att inse att det finns viktigare saker i livet än fina föremål. Men det där armbandet betydde så väldigt mycket för mig, utöver att det var himla fint så hade det liksom ett annat värde. Såhär i efterhand, när det har gått några veckor och jag inser att jag inte kommer att få tillbaka det, kan jag önska att jag inte hade gått in i den där lilla butiken den där soliga lördagen i juni. För även om jag hittar något annat armband om några veckor eller något år är det inte samma.

Jag har tänkt på att det kanske är lite så med människor också. Ni vet hur det känns som att ingen någonsin kommer att fastna där inne. Ingen kommer att stanna kvar, ingen kommer någonsin vara svår att glömma. Tills den där dagen när man träffar någon som är finare än allt annat i hela värden. Plötsligt är inte framtiden så skrämmande längre.

Och sedan en dag tappar man bort varandra och allt man önskar är att man aldrig hade träffat honom. Att man aldrig hade vetat vad man kommer att behöva leva utan resten av livet.

På sätt och vis sammanfattar det kanske min rädsla ganska bra. Det där att hitta rätt, och sedan inse att det inte är för alltid. Att det som känns så rätt är så fel.

82.

Den senaste veckan har en del nya läsare hittat hit. Därför tycker jag att det skulle passa bra med en liten presentation. Jag är så klart himla nyfiken på er, så om ni vill får ni jättegärna skriva hej och kanske något mer i kommentarsfältet här nedan. I vilket fall som helst så är ni varmt välkomna hit och jag hoppas att ni vill komma tillbaka.

Till er som varit med ett tag: ni vet att jag tycker om er så himla, himla mycket.

Den här bloggen handlar om mig. Jag heter A och jag bor på sjunde våningen i en vitmålad etta med stora fönster. Ibland säger mina vänner att jag är så himla konstig och det är nog sant. Jag är några millimeter, nästan fem, ifrån att vara 170 centimeter lång. Jag pluggar ekonomi men helst vill jag arbeta med mänskliga rättigheter. Jag tror kanske att det kommer att bli så till slut, trots allt.

Och så vill jag skriva. Jag vill skriva om viktiga saker, sånt där som så många passerar utan att ägna en tanke. Fast helst av allt i hela världen vill jag nog skriva om kärlek. Även om jag vet nästan ingenting om det.

Jag började blogga för lite mindre än två år sedan. Då visste jag inte att det fanns så många fina som ville läsa och ni har betytt himla mycket för mig, jag kan inte ens försöka sätta ord på det.

Jag är nog ganska rädd för kärlek och jag har jättesvårt att lita på människor. Jag vet inte varför det har blivit så. Nästa år fyller jag 22 år utan att ha varit kär. Jag antar att jag vill bli kär någon gång någonsin men jag har inte så bråttom. Ibland känns det som att jag längtar mer efter att veta vad kärlek är än att jag längtar efter någon.

Fast, och det är kanske mest detta som den här bloggen handlar om, så längtar jag lite efter någon som inte längtar efter mig. Jag vill glömma honom men det går liksom inte.

81.

Han är kanske inte perfekt och han är ingenting som jag någonsin har drömt om. Han äter pizza direkt från kartongen fast jag säger att det äcklar mig, hans lägenhet är inte som min, hans skratt är konstigt och han är inget helt huvud längre än mig. Men ändå kan jag liksom inte bortse från att det är något med hans ögon som gör mig lite galen.

Han sover dåligt när han sover med mig. Jag säger att det är ett tecken. Jag vet att det retar honom när jag säger så. Han säger att han bara är ovan. Jag vet inte om han väntar på att jag ska säga att han har tid att vänja sig. Jag hoppas inte det, för jag har ju aldrig tid för sånt här, och det borde han veta.

Han väcker mig med frukost på sängen, "så att du vill komma tillbaka". Och allting är så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen, vi två i hans säng en lördagmorgon, vår andra lördagmorgon, och jag funderar på om det är vår sista. Det gör lite ont att tänka på att om jag inte vore jag så skulle det kanske inte vara den sista morgonen. Jag tänker på han och någon annan i hans säng en morgon som den här, för jag hoppas verkligen att han hittar någon.

80.

Jag får höra ganska ofta att jag inte är den jag ser ut att vara. Till en början kan jag nog ge intryck av att vara en väldigt balanserad och organiserad människa. De som lär känna mig vet att jag mest är kaos. De som känner mig ännu lite bättre vet att jag är ett organiserat kaos. För bland oordning och förvirring finns också en speciell slags ordning.

Utöver detta är jag dessutom rysligt tankspridd. Sådär att det blir jobbigt, mest för mig men även för folk i min omgivning. Och jag tappar bort saker jätteofta. Det är vantar, kamerasladdar, tröjor, busskort, armband, mobiltelefoner och så vidare och vidare i en evighet. Jag är inte så fäst vid materiella saker, och det är ju himla tur. Men, och det här är det ju ingen som vet någonting om, mest så tappar jag bort mig själv. Hela-hela tiden. Och på sätt och vis känns det som att jag liksom aldrig hittar tillbaka.

79.

Natten till fredag bokade jag en biljett till honom. Och tänk att mindre än ett dygn senare stod vi uppe på ett berg och tittade ut över hans stad. Sen åkte vi hem och han lärde mig tre nya ackord på gitarr. Han sa att det är lättare för honom för att hans händer är större än mina, fast det sa han nog mest för att han vet hur mycket jag hatar att vara dålig på något, och lite för att han ville att jag skulle förflytta mig till sängen.

78.

Jag vet att hösten är så mycket ångest för så många. Och det är ju inte så konstigt heller. För kvällarna blir ju bara mörkare och luften kyligare och vardagen får hårdare kanter av alla dessa tusenmiljoner jobbiga saker i skolan, alla att våndas inför och ännu inget att andas ut över. Fast ändå, kanske mest bara för att man på något konstigt vis känner sig så mycket mer ensam mellan fyra väggar.

Men vet ni att även om det gör ont, och även om han håller i någon annans hand den här hösten. Även om hennes ben är smalare och hennes skratt är finare. Även om ingenting är som vanligt, eller om precis allting är som det alltid har varit, så tror jag att vi måste tänka på att någonstans där ute upplever någon den där första hösten med någon. Och bland alla dem, finns de som har väntat och längtat precis som vi.