Svar på kommentar!

För lite mer än en vecka sedan kommenterade Sara och undrade lite om Ghana där jag arbetade som volontär på ett barnhem under två månader denna våren. Du lämnade ingen mejladress men du får hemskt gärna skriva till mig (här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com) så försöker jag svara på alla frågor du kan tänkas ha.

Beslutet att åka till Ghana är det bästa och klokaste jag någonsin fattat.

227.

Herregud jag vet inte vad jag ska skriva förutom att ni är så fina. Tänk om det ändå kunde bli en bok. Det skulle kännas så himla fint. Tack-tack-tack för att ni tror på mig.


Ni är världens finaste, jag har sagt det förrut va?


Tusen miljoner varma kramar till er.

226.

Hej. Jag har en fråga. Om jag skrev en bok, lite som en sammanställning av en del av blogginläggen under åren plus andra texter, skulle ni vara intresserade av att läsa den då?


(detta känns lite pinsamt och jättenervöst och liksom hallå-ska-hon-skriva-en-bok-ha-ha-ha, men viktigt: var ärlig)


Tack,
kram.

225.

Tre dagar utan antidepp och jag är kaos. Jättejättemotvilligt har jag bestämt att fortsätta äta dem. Känner mig som den svagaste i hela världen men jag fungerar inte utan. Orkar inte kämpa alldeles själv ännu.


Annars då: jag och mina fettoben vandrar vidare och jag skulle ljuga om jag sa annat än att den senaste veckan har varit ett HELVETE. Jag kollade på en massa gamla bilder igår. Bilder på mig från innan jag blev sjuk (när blev jag sjuk egentligen?). Ibland är jag bara så himla rädd för att jag alltid kommer att vara såhär. Jag har hört vissa säga att en del av sjukdomen alltid kommer att finnas kvar. Men man lär sig att hantera den där rösten som skriker att man är värdelös och försöker kontrollera varenda friskt beslut man försöker fatta. 

Kära livet, bli lite lättare snart.

224.

Förra veckan ringde jag till min äs-kontakt och sa ifrån mig fortsatt behandling. 56 kilo betyder normalviktig och normal känns ungefär som det värsta i hela världen men jag vill aldrig ner igen. Ungefär lika jobbigt var det att berätta för J hur jag känner för honom. Att jag fortfarande, efter hur många månader som helst utan honom, saknar honom så att det gör ONT. Han sa ingenting tillbaka. Fy vad livet känns svårt ibland. Ändå måste man fortsätta. 

Jag tycker om er. 

223.

Jag väger 56 kilo nu. Det är ungefär den vikten jag låg på innan jag blev sjuk. Jag skulle ljuga om jag påstod att allting är bra nu. Ungefär varannan minut känns det skitjobbigt. Ibland känns det fortfarande som att det viktigaste i livet är att vara smal. Men varannan minut känns det ganska okej. Och det är okej. För så länge jag inte låter det ta över mig så är jag starkare än anorexin.

222.

"Hej A! Allt är bra med mig och hoppas det är fint med dig med! Ser att du hört av dig ett par gånger. Tycker du verkar bra på alla sätt men jag vill inte träffas mer på det sättet."

Jag svarar att det är lugnt. Önskar honom lycka till med allt.

Alltid så. Lugnt och sansat. Och sedan rasar hela världen.

För det är inte lugnt. Det gör så ONT. Hela kroppen värker och jag gråter oavbrutet flera timmar. Vet inte om jag gråter över honom egentligen. Vet inte ens om jag ville ha honom på riktigt. Vill mest bara ha någon (helst av allt Johan), men ingen vill ha mig.

Jag undrar varför. Det jobbiga med allt detta är att jag arbetar så mycket med att försöka tycka om mig själv, och det är så himla svårt när livet hela tiden slår mig i ansiktet.