"Hej A! Allt är bra med mig och hoppas det är fint med dig med! Ser att du hört av dig ett par gånger. Tycker du verkar bra på alla sätt men jag vill inte träffas mer på det sättet."
Jag svarar att det är lugnt. Önskar honom lycka till med allt.
Alltid så. Lugnt och sansat. Och sedan rasar hela världen.
För det är inte lugnt. Det gör så ONT. Hela kroppen värker och jag gråter oavbrutet flera timmar. Vet inte om jag gråter över honom egentligen. Vet inte ens om jag ville ha honom på riktigt. Vill mest bara ha någon (helst av allt Johan), men ingen vill ha mig.
Jag undrar varför. Det jobbiga med allt detta är att jag arbetar så mycket med att försöka tycka om mig själv, och det är så himla svårt när livet hela tiden slår mig i ansiktet.
Åh, det kommer kännas bra tillslut.
SvaraRaderaÅh men finis. Du får inte låta det sånt här ta över. Prata om det om du behöver men låt det inte ta över. Och skit i dem båda två, de verkar ju inte vara rätt för dig. Du kommer träffa många killar i ditt liv, men fråga dig själv - finns det plats för någon just nu? Kom ihåg att du är viktig. Hur viktig en kille någonsin är, är du alltid viktigare. Att du har kul och njuter av ditt liv är viktigare. Du borde fokusera på att ta hand om dig själv och göra saker som får dig att må bra. Du behöver få dig själv att må bra, känslan när man lyckas med det är värt mer än om en kille hade fått dig att må bättre. Du klarar det här, ge dig själv lite credd. Du har kommit så himla långt.
SvaraRaderaJag vet inte om det här hjälper, men vi har alla gått igenom det du går igenom - på ett eller annat sätt. Det var det här jag tog med mig.
Jag träffade honom i fredags. I snart ett år har vi känt varandra och jag borde förstå nu. Ändå ville jag bara att han skulle hålla om mig hårt, hårt. När klockan var fem på morgonen tog jag mitt förnuft och lämnade efterfesten. Med en väldigt fin vän vandrade jag genom Helsingborg på morgonen, jag skulle få låna hennes lillebrors säng. Jag var glad att jag inte druckit för mycket, men hjärtat gjorde ont. Så himla ont.
SvaraRaderaDu har en sån himla fin blogg ska du veta. Det är bara för dig som man kan och vill berätta sånt här. Fast anonymt, såklart. Var stark tjejen.
Vad fint att höra ifrån dig igen. Inte lika fint att någon har missat att se hur grym du är och att du är ledsen. Hans förlust! Utan tvekan.
SvaraRaderaFör tre veckor sedan sa jag allt det där till honom som jag så länge känt. För att jag inte orkar tycka om honom. I ett år har vi spenderat nätter ihop. Och jag har alltid velat ha mer. När jag sa allt vad jag tyckte och därmed avslutade vår "relation" kände jag mig så fri. Men idag, sitter jag där igen. Saknar honom. Jag vet att det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Ibland måste man erkänna saker för sig själv. Ibland måste man vara stark. Det är det jag vill säga till dig, var stark. Försök älska livet. Om omge dig runt människor som gör dig glad!
SvaraRaderaÄntligen är du tillbaka! Du är en sån stor inspiration för mig och när du skriver så gör det verkligen ont i hjärtat men på ett bra sätt, ett sånt sätt som får en att uppskatta kärlek och allting i livet. Du kommer få allting du nånsin önskat dig, det är jag helt säker på, men tid tar det, så otroligt lång tid, tills man istortsett gett upp hoppet, sen sitter han där i samma park som dig och helt plötsligt har du hittat nån som älskar dig tillbaka exakt lika mycket.
SvaraRadera