222.

"Hej A! Allt är bra med mig och hoppas det är fint med dig med! Ser att du hört av dig ett par gånger. Tycker du verkar bra på alla sätt men jag vill inte träffas mer på det sättet."

Jag svarar att det är lugnt. Önskar honom lycka till med allt.

Alltid så. Lugnt och sansat. Och sedan rasar hela världen.

För det är inte lugnt. Det gör så ONT. Hela kroppen värker och jag gråter oavbrutet flera timmar. Vet inte om jag gråter över honom egentligen. Vet inte ens om jag ville ha honom på riktigt. Vill mest bara ha någon (helst av allt Johan), men ingen vill ha mig.

Jag undrar varför. Det jobbiga med allt detta är att jag arbetar så mycket med att försöka tycka om mig själv, och det är så himla svårt när livet hela tiden slår mig i ansiktet.

221.

Nu är det bara fyra dagar kvar tills jag åker till Ghana. Måste nypa mig själv i armen för att fatta att det verkligen blir av.

Och vet ni, jag har träffat en himla mysig kille. Han bara låg där i min säng en söndag, som faktiskt råkade vara min födelsedag. Nu kan jag liksom inte sluta pussa honom.

220.

Nu är du alltid nära farfar, för evigt älskad.

jag kan minnas för både dig och mig

Älskade fina farfar, minns du att du brukade skjutsa mig till balettlektionerna efter skolan? I början var det varje onsdag och fredag men till slut blev det nästan alla dagar i veckan. Du hade alltid tid för mig och jag saknar dig.

Du skrattade alltid, du var världens varmaste och tryggaste farfar. Jag vill aldrig glömma dig. Det kändes som att du skulle leva för alltid. Som att du alltid skulle finnas där alldeles nära. Och så bara en dag kom något och vände upp och ner på livet och du var inte som vanligt längre. Världens Värsta Sjukdom. Älskade fina, förlåt för att jag inte funnits bredvid. Bara orka lite till, andas lite mer, så kommer jag snart.

218.

Så var allting över. Jag bad honom att aldrig mer ta kontakt med mig. Orkar varken längta eller hoppas på någon som inte finns kvar längre. Jag har svårt att sätta ord på känslorna nu, det gör mest så himla-himla-himla ont. Innan har jag nog alltid väntat på det här. Alltid väntat på att han skulle vilja ha mig tillbaka. Men han kom för sent. Det känns sorgligt men det finns ändå ingenting kvar i mig som orkar försöka. Helt tomt på längtan.

216.

Igår blev jag ett år klokare. Jag tycker egentligen inte om att fylla år, men då det senaste året har varit jättejobbigt och mest bara fyllt av besvikelser och kontrollbehov och ett himla stort mörker kändes det så bra att lämna den här åldern bakom mig. Jag bär med mig så mycket erfarenheter från det värsta året i mitt liv. På lite drygt ett år hann jag tappa bort hela mig själv tillsammans med 17 kilo. Men vet ni, livet är så himla mycket finare nu. Och för det har jag min familj och mina vänner att tacka.

215.

Jag saknar dig fortfarande och jag fattar inte varför.