288.

Han åker snart. Det känns som att tiden går så snabbt nu. Annars brukar jag tycka att tiden går så långsamt. Att dagarna är så långa. Att nätterna är så många. Ja, osv osv osv. 

Men nu är varje dygn lite viktigare. Och då går jag såklart och blir dundersjuk. Sådär sjuk som man blir ungefär en gång vart tredje år. Fyrtio graders feber, svett, frossa, snor, halsont, ögoninflammation. Allt på samma gång. 

Så försvinner en, två, tre, fem, sju för-många-värdefulla-dagar. Om jag bara hade kunnat varit sjuk förra året. Eller året innan det. Eller om två veckor. Då är han inte här längre. (åh fy vad det känns läskigt att tänka på!)

Nu är han här men vi kan inte vara med varandra hela (sista) tiden och det gör mig helt galen av längtan.