285.

Idag har jag så mycket ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kan inte fatta att jag levde mitt i det här, med ångest som en ständigt närvarande skugga varje sekund, varje minut och varje timme dygnet runt förrut. Tänk vad bra livet kan bli egentligen. 

Det är så konstigt, att vi har så himla-himla svårt att tycka om oss själva. Så himla onödigt att jag bara gråter och gråter för att jag inte är sådär liten som jag var när jag vägde nästan ingenting. Jag ville dö hela tiden när jag var så. Ville dö så mycket att jag inte vågade vara ensam hemma för att jag inte visste vad jag skulle kunna göra. Så himla sorgligt livet var när jag var så liten och så rädd för allting med kalorier. Så himla mycket bättre allting är nu när jag äter precis som alla andra, precis som jag vill.

Och ändå, fastän jag vet allt det där, fast jag vet att jag inte tyckte om mina ben mer när jag vägde 20 kilo mindre kan jag inte låta bli att längta tillbaka lite ändå. Att bara få vara sådär smal för en liten-liten stund igen. Jag undrar om det är det där som alla menar när de säger att man aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning. Kanske kommer det alltid kännas lite såhär emellanåt. Och det är inte så himla farligt ändå, jag ska ju ändå aldrig tillbaka dit igen. Jag är så himla olycklig när jag är smal och jag tycker inte om att vara det.