Helt ärligt: den senaste veckan har varit jättesvår. Jag vet att det bara är jag själv, ingen-ingen annan, som har målat upp den där bilden av mig som normalviktig och fri från ätstörningen nu. Kanske är det för att jag så himla gärna vill, jag längtar så himla mycket, tills det här himla helvetet är över.
Ja, jag är normalviktig nu. Ja, jag äter som jag ska varje dag. Men ja, jag skäms fortfarande helt fruktansvärt över mig själv och min kropp nästan varje sekund.
Den här veckan med alldeles för mycket ångest har jag insett att jag orkar inte och jag kan inte, men jag måste hålla ut ändå. Jag måste rida ut stormen. Jag kan inte låta någon annan vinna. Varken sjukdomen eller Johan.
Han satt framför mig med henne i veckan förresten, Johan alltså, i kafeterian. Han satt en meter ifrån mig, gav mig det kyligaste hej-et någonsin och sen skrattade de i femton evighetslånga minuter. Jag satt ensam med min kaffe och jag ville bara dö ifrån allt. Hon var söt. Hon var inte lik mig alls, med mörkt hår och andra ansiktsdrag. Jag ville bara springa därifrån, men det kändes inte som att benen skulle kunna bära mig så jag satt kvar till de hade gått istället. Och han gick utan att ens ge mig en blick. Alla nätter under samma täcke, jag fattar inte hur man kan vara så iskall.
När de hade gått cyklade jag hem fast jag egentligen skulle plugga två timmar till. Jag grät på vägen hem, hulkade av gråt i fyra kilometer nedförsbacke. Det var tredje gången jag grät sedan jag höjde min dos antidepressiva i november förra året.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Den här veckan med alldeles för mycket ångest har jag insett att jag orkar inte och jag kan inte, men jag måste hålla ut ändå. Jag måste rida ut stormen. Jag kan inte låta någon annan vinna. Varken sjukdomen eller Johan."
SvaraRaderaExakt så är det, oavsett hur mycket man hatar att det är så... Men du kommer fixa det! Kram
Tack fina Lissie, det känns himla fint att du tror på mig! Dessutom tycker jag det är himla fint att du fortsätter att läsa här fast jag inte uppdaterar så bra! Kram!
RaderaJÄVLA Johan. Rent ut sagt. HUR kan man vara så kall?
SvaraRaderaÅh, exakt så känner jag också ibland. Om man bara kunde vara lite mer arg och mindre ledsen!!
RaderaVill ge dig en kram och säga att det blir bättre, även om jag inte kan veta att det verkligen blir det. Men jag tror det och hoppas det, du verkar så fin och förtjänar att må bra och vara lycklig. (och jag hoppas du får glömma honom snart för ingen ska få förstöra en så)
SvaraRaderatack-tack-tack anna, dina ord värmer så mycket! jag hoppas också att han är glömd alldeles snart! fattar inte hur det kan vara så svårt!
RaderaÅh, går du också under 'A', det gör ju jag med, vad svårt det blev nu :)
SvaraRaderaMen jag blev nyfiken typ av sista stycket, att du grät för tredje gången sen november. Vad äter du för antidepressiva? Det var som att mina tårkanaler torkade ut nästan helt när jag började med fluoxetin, kunde verkligen inte gråta fastän jag ofta kände att jag ville/behövde. Och sen, så fort medicinen var ute ur systemet (nästan exakt fem veckor, jag kollade upp det där i efterhand), så fick jag den största gråtattacken på kanske 4 år, jag blev jätteförvånad för jag tror inte att jag hunnit registrera att jag började må sämre, det var som att tårkanalerna fattade det innan mig. Och sen dess har jag gråtit hur mycket som helst, mer än jag gjort i hela mitt liv tror jag. I ett år nu. Som om medicinen blockerade nånting och allt byggdes upp och så fort den var borta kom allt bara fram och nu slutar det inte.