Han var en sån som skjutsade på cykeln i alla uppförsbackar utan att bli det minsta andfådd.
En sån som följde med på alla galna efterfester
som satt bredvid mig på trottoarkanter
när hela världen snurrade.
Han var en sån som verkligen brydde sig om mig,
på riktigt.
En natt låg vi i hans säng och pratade om tystnaden.
Om att jag gillar den.
Han berättade om en sjö hos hans pappa.
Om att han ville att jag skulle följa med dit.
Vi skulle ro ut på sjön och lyssna
på tystnaden.
Fastän jag inte tycker om sjöar
så lät det fint.
Han var fin.
Han tyckte att jag var fin.
Men det blev aldrig
jag och han i en roddbåt på en sjö.
Det visste jag nog redan när vi låg i hans säng den natten.
För jag tröttnar.
Han tyckte om mig, på riktigt.
Det var varken
livsfarligt eller spännande.
Bara fint och tryggt.
Då ledsnar jag.
Vet inte
varför.
Det är nog den där himla känslan
av att jag alltid
alltid
vill ha mer.
Så kändes det aldrig med Johan.
Med Johan ville jag ha mer
men det var av honom.
Åh. Jag tror att problemet är att man ställer så höga krav på människor som väl tycker om en för man är rädd, eller tycker att personen inte mäter upp till allt man vill att han ska vara. Man vill alltid ha det man inte kan få, i alla fall jag. För att en sån människa oftast är mer spännande och äventyrlig än han som tycker om en på riktigt. Man vill liksom känna någonting. Ungefär som skydiving. Sen känns det lite som att man väljer det som aldrig kommer att hända, att man vill att allting ska vara diffust för annars kommer det vara på riktigt. Eller så är man så himla naiv och tror att man kan förändra honom. Att han blir så bra som man vill att han ska vara. Kanske vill man bara känna sig åtråvärd av såna killar ibland. För i slutändan handlar det nog inte om förhållanden, bara om att känna sig åtråvärd. Eller så handlar det kanske om att man sugs in i hans självsäkerhet, för att man själv inte har någon sådan. Och kanske kommer man växa upp förr eller senare, och tröttna på sådana killar och välja någon som verkligen vill ha en för den man är, även om han inte är lika spännande. Och förhoppningsvis är han inte lika osäker som jag och väldigt bra på att ta initiativ.
SvaraRaderaBlir så ledsen när jag läser detta för jag ser mig själv i varje bokstav du skriver. Jag jämför alla med Honom. Han som jag ville ha allt med, men som inte ville ha det tillbaka. Inte ville ha mig tillbaka. Och oavsett hur bra killar jag träffar, är det aldrig som det var med honom. Det är alltid mycket lugnare, mycket tryggare. Inga tårar, inga bråk. Inget alls. Man borde vara nöjd egentligen, men det går inte. Jag har försökt i flera år. Kanske är vissa av oss redan trasiga när vi föds in i livet så det inte går att laga oss ändå.
SvaraRaderaÅh. Jag fann din blogg precis och dina texter sätter ord på mina känslor. Du skriver fantastiskt.
SvaraRaderaFör exakt tre månader sedan blev jag lämnad av min pojkvän som jag haft i mitt liv i fem år.
Min kärlek, min bästa vän.
Jag blev lämnad för någon annan. Och han vill inte ens ha mig i sitt liv.
Det gör så himla ont och jag tappade bort mig själv för tre månader sen. Försöker sakta men säkert hitta tillbaka men det går inte.
Känner igen mig så himla mycket i det du skriver..
SvaraRaderaVad ont det gör.