Det är så himla orättvist, livet. Tänk att på andra sidan väggen kämpar kanske någon mot döden just nu. Och här kämpar jag med livet (varför ska det vara så himla svårt?). Det får mig att hata mig ännu mer. För jag är så otacksam för allt just nu. Tänker bara på alla dessa kilon på min kropp och hur mycket jag hatar att gå upp i vikt. Hatar det så mycket att jag helst inte vill vara med längre. Orkar inte känna mig såhär fel (fet) resten av livet. Vill orka bry mig om viktiga saker. Om att sätta värde på livet till exempel.
Imorgon ska jag ringa en ny kbt-terapeut.
Det finns alltid någon som kommer ha det lite värre än en själv och lite bättre. Även om ens problem inte är lika livshotande som någon annans så är de ju ändå problem som man själv behöver lösa. Som man mår dåligt av. Kämpa på, A! Bara just det att du går hos en terapeut är ett steg närmare förbättring. Små, små steg är bättre än inga alla och någon dag kommer du också må bra. Jag är säker på det. Kram!
SvaraRadera