Sommarförälskelser kan vara så fina. Men inte de som liksom tar fart i augusti när han bor i Göteborg och inte jag. Han sa att livet kunde bli lite finare om man låg nära någon och jag sa att jag inte har tid för sånt. Jag har aldrig tid för kärlek.
Fast jag tänker mest att det är bättre att bryta ihop ensam. Då bryter man bara ner en, och det räcker så.
Jag förstår att du inte har tid (eller lust) och jag har suttit i över en halvtimme för att formulera någon mening som gör att du kanske skulle vilja trots det. Och oftast brukar jag ge upp när det blir skitdåligt. Men det struntar jag i för en gångs skull. Så nu skickar jag. Och hoppas. För du gjorde min söndag mycket finare. emelie_petersson86@hotmail.com
Så brukar jag också tänka. När allt är som värst så längtar jag efter att ha någon där, nära. Men sen tänker jag ett steg till, och tänker på skräcken och oförståelsen som skulle speglas i den andra personens ögon. Jag tänker på hur han skulle se på mig efteråt. Jag tänker på hur han inte längre skulle kunna se det som han en gång tyckt om i mig.
Men en positiv grej är att ensamhet känns lite bättre om man tänker så.
Fast, jag måste lägga till att vi såklart har fel, du och jag. Det finns människor som skulle ligga kvar hur illa det än var. Människor som skulle dra en igenom allt det dåliga, och få en att komma ut hel på andra sidan. Människor som faktiskt inte skulle se på en annorlunda bara för att man råkar vara lite trasig.
Människor som skulle tänka att "det är lätt hänt".
Han kanske är en sån...? (Ge det en chans! Du är underbar.)
Augusti 2009. Rättvik. Han stod där, med mina händer i sina. Vi skulle klara det trots det långa avståndet. Jag bor ju i Stockholm. Mina händer passade så bra i hans. Och då ska vi inte tala om hur våra läppar var som gjorda för varandra. Men vi klarade det inte. Vi sågs inte igen efter den där veckan. Jag har inte glömt honom sen dess. Fina D.
Jag skulle så gärna vilja känna dig.
SvaraRaderaJag förstår att du inte har tid (eller lust) och jag har suttit i över en halvtimme för att formulera någon mening som gör att du kanske skulle vilja trots det. Och oftast brukar jag ge upp när det blir skitdåligt. Men det struntar jag i för en gångs skull. Så nu skickar jag. Och hoppas. För du gjorde min söndag mycket finare.
emelie_petersson86@hotmail.com
allt du skriver har en stor betydelse för mig och jag känner igen mig i så mycket, men ändå så lite.
SvaraRaderadu är ju så himla fin och jag känner igen mig nått så jävulskt. puss på dig.
SvaraRaderaSå brukar jag också tänka. När allt är som värst så längtar jag efter att ha någon där, nära. Men sen tänker jag ett steg till, och tänker på skräcken och oförståelsen som skulle speglas i den andra personens ögon. Jag tänker på hur han skulle se på mig efteråt. Jag tänker på hur han inte längre skulle kunna se det som han en gång tyckt om i mig.
SvaraRaderaMen en positiv grej är att ensamhet känns lite bättre om man tänker så.
Fast, jag måste lägga till att vi såklart har fel, du och jag. Det finns människor som skulle ligga kvar hur illa det än var. Människor som skulle dra en igenom allt det dåliga, och få en att komma ut hel på andra sidan. Människor som faktiskt inte skulle se på en annorlunda bara för att man råkar vara lite trasig.
Människor som skulle tänka att "det är lätt hänt".
Han kanske är en sån...? (Ge det en chans! Du är underbar.)
alltså, allt du skriver är så himla fint.
SvaraRaderaAugusti 2009. Rättvik. Han stod där, med mina händer i sina. Vi skulle klara det trots det långa avståndet. Jag bor ju i Stockholm. Mina händer passade så bra i hans. Och då ska vi inte tala om hur våra läppar var som gjorda för varandra.
SvaraRaderaMen vi klarade det inte. Vi sågs inte igen efter den där veckan.
Jag har inte glömt honom sen dess. Fina D.
Jag har heller aldrig tid för kärlek. inte tid och inte mod.
SvaraRadera