60.

Det var nog ungefär just då, när han hade kramat mig och det kändes som att han hade raserat hela min värld för alltid när han rörde vid mig, det var nog först då som jag förstod hur mycket jag verkligen ville ha honom. Han skrattade och jag försökte le fast det kändes som att jorden hade gått under. Och jag ville följa med ner, jag ville rasa samman så som allt det där innanför revbenen, men jag stod kvar.

Precis som den där fredagsmorgonen några veckor tidigare var det han som gick. Det kändes lite som att jag hade kunnat göra allt för att få vara med honom men jag gjorde ingenting.

Jag tror ingen av oss vet vem som tog slut på det där som vi var och som jag inte kan sätta ord på. Jag tror ingen av oss förstod varför. Men han gick vidare och jag stannade liksom kvar.