67.

Han: vad tänker du på?

Jag: jag vet inte

Jag: vad tänker du på?

Han: dig

65.

Sommarförälskelser kan vara så fina. Men inte de som liksom tar fart i augusti när han bor i Göteborg och inte jag. Han sa att livet kunde bli lite finare om man låg nära någon och jag sa att jag inte har tid för sånt. Jag har aldrig tid för kärlek.

Fast jag tänker mest att det är bättre att bryta ihop ensam. Då bryter man bara ner en, och det räcker så.

64.

Jag: jag är nog ganska bra på att döda saker

Han: jag är nog ganska bra på att hålla saker vid liv

63.

Och fastän jag på sätt och vis har väntat på den här kvällen nästan hela sommaren så kan jag inte slutat tänka på februari och hans underarmar och hur mycket jag vill ha honom framför alla andra. Det känns som att det alltid kommer att vara så.

62.

Ikväll ska jag träffa någon från en stad som aldrig sover. Jag vet inte om vi ses för att han får mig att skratta eller för att jag måste försöka sluta vänta på han som aldrig kommer.

Jag bakar cupcakes för att döda lite tid.

61.

Minns du augusti och Stockholm och rosévin och minns du mig?

Minns du mosebacke och katarina gångbro och utsikten över slussen? Jag har varit där många gånger. Jag tycker om att se på människor i rörelse. Människor i rörelse är liksom ett bevis på att människor är drömmar och mål och en strävan mot någonting bättre och på något sätt, jag vet inte varför, så lugnar det mig.

Minns du klipporna och solen och din blårutiga skjorta? Vi bläddrade i Elle, du ville läsa artiklarna och jag ville titta på moderepotagen. Minns du regnvädret sen? Minns du hur vi sprang med handdukarna över våra huvuden men vi blev alldeles blöta ändå? Vi stod under det där enorma trädet för att vänta ut regnet och från ingenstans sa du att du gillade när jag pussade dig sådär lite hastigt. Så jag gjorde det och sen sa jag att vi var världens fånigaste och du sa nog inte emot.

Och alla sena middagar i lägenheten när du stod vid spisen och jag satt på köksbänken, jag undrar om du också visste att det inte var för alltid. Du lagade mat och jag tittade på och diskade ibland. Jag stod för samtalen, som mest var långa monologer. Jag tror att jag nämnde det någon kväll faktiskt, att jag inte tror på för alltid.

Även om vi är över nu, även om det var mitt fel och det blev dumt jag vet det, och även om jag aldrig sa det så var vi någonting fint och ingen kommer kanske någonsin vara lika bra för mig som du var.

60.

Det var nog ungefär just då, när han hade kramat mig och det kändes som att han hade raserat hela min värld för alltid när han rörde vid mig, det var nog först då som jag förstod hur mycket jag verkligen ville ha honom. Han skrattade och jag försökte le fast det kändes som att jorden hade gått under. Och jag ville följa med ner, jag ville rasa samman så som allt det där innanför revbenen, men jag stod kvar.

Precis som den där fredagsmorgonen några veckor tidigare var det han som gick. Det kändes lite som att jag hade kunnat göra allt för att få vara med honom men jag gjorde ingenting.

Jag tror ingen av oss vet vem som tog slut på det där som vi var och som jag inte kan sätta ord på. Jag tror ingen av oss förstod varför. Men han gick vidare och jag stannade liksom kvar.