176.

Om jag ska vara helt ärlig:

det känns som att jag kommer att gå under av det här att han vill inte ha mig. För två månader sedan låg han i min säng alldeles nära och nu vill han ingenting.

Och jag förstår ingenting. Jag hade kanske inte tillräckligt med tid för att bli riktigt kär men jag tyckte verkligen om honom. Så himla-himla-himla mycket. Som ingen annan någonsin.

Jag vet inte om jag vill dö. Det är vissa som frågar det nu. De säger att det är vad den här svälten (hatar det ordet!) leder till. Och jag är så himla rädd. Jag vill inte värdera mig själv på ett sånt här vidrigt sätt längre. Jag vill inte låta honom riva sönder mitt liv såhär.

Och jag förstår inte varför det känns som att den här längtan som bara gör ont aldrig tar slut.

175.

Jag vet inte varför, men det är som att ju längre tid jag låter det gå från att skriva här, desto svårare blir det att börja. Och åh, ni ska veta att jag vill börja för åh vad jag saknar att skriva och åh vad jag saknar er! (jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er för allt fint stöd ni ger mig ♥)

Den här sommaren har varit väldigt svår. Jag har väl på något sätt blivit tvungen att möta allt det där som jag har skjutit ifrån mig så länge. För den där ledsamheten som har funnits i mig, den ska ju inte finnas där egentligen. Jag tror kanske att det kommer ta en ganska lång tid innan jag accepterar att jag är deprimerad. Samma sak med anorexin. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna formulera mig så, i sjukdomstermer, även om jag vet att det vore det bästa för mig att försöka se det så. För ofta skäms jag så fruktansvärt mycket över allt det här. Jag förstår liksom inte varför jag inte klarar av livet när alla andra gör det (och gör det så himla bra dessutom!).

På tisdag börjar jag skolan igen. Jag skulle varit i Hongkong då. Nu blir det inte så. Och jag är så rädd för allting. Jag är rädd för att inte klara av studierna, jag är rädd för att behöva förklara varför jag inte är i Hongkong och jag är rädd för hur det ska gå med maten. Jag är rädd för att han inte vill ha mig men jag vill fortfarande ha honom och det känns som att jag alltid kommer vilja det.

173.

Nu har jag varit i Frankrike några soliga dagar. Det där att vakna en gråmulen måndagmorgon och sätta sig på ett flygplan och blunda lite i ungefär två timmar för att landa alldeles bredvid turkost vatten är himla fint tycker jag. Och på tal om att blunda så läste jag Gunnar Ardelius "När du blundar tittar jag" kvällen innan jag åkte. Det såg ut ungefär såhär:

Precis som hans två andra böcker (en har jag skrivit om här) tycker jag himla mycket om denna. Det är 119 sidor om sånt här:

172.

J, du gör så himla ont i mig.

171.

Älskade, fina ni. Jag är så himla tacksam för att ni fortfarande tittar in här. Ni skriver så oerhört fina saker till mig och det betyder så väldigt mycket när livet känns så himla tungt och svårt.

Jag försöker ofta skriva någonting här. Men mest blir det ingenting av allting. Ungefär som med maten.

170.

Igår grät jag hela kvällen. Jag vet inte om jag har sovit eller gråtit mig igenom natten. Jag ser helt fruktansvärd ut. Nu ska jag åka hem till mina föräldrar och till matrutiner. Jag önskar att de inte skulle behöva se mig såhär förstörd.

Jag trodde att vi skulle ses de här två dagarna och att det skulle kännas sådär fint som det brukade göra när vi träffades. Nu ska vi aldrig mer ses och jag måste på något sätt släppa tanken på att han är den finaste jag vet i hela världen. Det känns lite som att jag inte vill överleva utan honom. Jag förstår inte hur det kan bli så.

169.

Ganska långt innan den här sommaren närmande sig bestämde jag mig för att inte jobba, utan bara vara ledig hela sommaren. Det var ungefär samtidigt som jag hade blivit antagen till ett universitet i Hongkong och jag visste inte riktigt hur tidigt i augusti jag skulle behöva åka. Jag tänkte verkligen unna mig att vara ledig den här sommaren. Tänkte att det kunde vara vettigt med tanke på att det är en hel del att fixa med när man ska studera en termin utomlands (verkligen oändligt många papper som ska fyllas i och skickas in). Men mest bara för att jag kände att jag verkligen behövde det. För jag har varit väldigt, väldigt stressad och jag har pressat mig själv alldeles för långt den här våren.

Jag tänkte att allting skulle bli så himla bra när jag hade skrivit mina sista tentor i juni. Jag skulle sluta stressa och börja äta igen. Skulle resa till Grekland med min dator som enda sällskap och sen bara skriva-skriva-skriva på något som jag så himla gärna skulle vilja göra något av en dag. Skulle hitta mig själv där någonstans också. Han skulle kanske ta en vecka ledigt från sitt exjobb och hälsa på mig och vi skulle hitta varandra litegrann.

Fast det blev inte så.

Det är sommar nu och jag ligger ensam i min säng i min lägenhet i Sverige. Jag bråkade en hel kväll och förmiddag för att få utebli från middag och frukost hemma hos mina föräldrar där jag bor just nu, mer eller mindre under tvång, för att jag inte vill äta.

Jag ville bara så himla gärna träffa honom. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om honom. Även om allting i mitt liv känns så dåligt vill jag vara nära honom.

Men han kom aldrig. Och det gör så ont att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen. Vet bara att jag måste sluta göra mig själv såhär illa.