302.

Jag vill skriva mer här. Jag börjar ofta skriva men ingenting blir färdigt och allt som publiceras är så slarvigt. Tycker inte om det alls. Åh, vill att det ska bli som förrut här. Jag ska bli bättre, jag lovar! Håll ut ni som fortfarande tittar in här. Kan ni inte berätta om vad ni gör nu för tiden? Går ni i skolan eller jobbar ni eller gör ni ingenting? Han ni ångest? Är ni kära? 

301.

Den femtonde januari går mitt anställningsavtal ut och då flyttar jag till hans land, till hans lägenhet, till hans säng, till hans famn.

Det får vara nog nu.

300.

Jag fick en kommentar till det här inlägget. Den lyder såhär: "Hur går det över? Har pratat och pratat och pratat men känner mig fortfarande så ledsen. Och vet inte om det är normalt eller om jag faktiskt mår dåligt på riktigt."

Jag tror, jag kan ju förståss inte riktigt veta mer än av egen erfarenhet, men jag tror att när man väl börjar tänka sådär, när man börjar ifrågasätta om den där ledsamheten verkligen är normal, då har det gått ganska långt. Då är det nog ofta inte alls normalt längre. Och det pratas mycket om att allting inte behöver vara så normalt hela tiden, att man inte ska hålla på att jämföra sådär, men jag tror ändå att det är viktigt. Jag tror till och med att det är jätteviktigt för oss som känner oss ledsna och nedstämda. För man ska inte gå runt och må dåligt hela tiden. Att vara ledsen ska aldrig kännas som det naturliga känslotillståndet. Om det känns så för dig som skriver detta, eller någon annan som läser detta, då hoppas jag verkligen att ni söker hjälp. Jag gjorde inte det. Gick runt jättejättelänge med den där ledsamheten som världens hemligaste hemlighet.

Jag sökte hjälp till slut. Men jag skämdes så mycket över min ledsamhet att jag var tvungen att få en ätstörning innan jag vågade söka hjälp. Så ska det inte vara. Det är jättedumt och det är något jag nog kommer att behöva leva med resten av livet. Men nu till det bästa, för den där ständiga ledsamheten finns inte här längre. Jag gick upp 20 kilo från det att jag sökte hjälp för min anorexi och depression tills dess att jag avslutade min behandling, men jag tappade säkert tio ton nedstämda tankar och ångest. Herregud vad livet känns lätt nu jämfört med då.

När jag väl sökte hjälp, och när jag sakta-sakta började må bättre igen, då var det som att ett helt nytt liv startade. För mig krävdes det många samtal med psykolog, men det som gjorde störst skillnad var faktiskt, hur sorgligt det än kan låta, antidepressiva. Vissa behöver det, andra inte. Jag behövde det. Det är ingen mirakelmedicin och med fördelarna kommer nackdelarna. I början var det en stor lättnad att slippa den där ständiga ledsamheten, depressionen, men sedan saknade jag den. Den hade ju varit en sån stor del av mig så länge, och den kändes trygg och så viktig att jag ibland ville sluta ta medicinen för att hitta tillbaka till den jag varit. 

Sakta började jag ändå vänja mig. Jag lärde känna en ny person i mig själv. Hon som inte hade fått komma fram tidigare. Nu tycker jag så mycket om henne. Hon har fått ta en stor plats i mig. Så pass stor att jag nu kan sluta med antidepressiva av rätt anledning. Jag vet inte säkert, men jag tror inte att det finns så mycket plats för den där ledsna delen av mig längre. Lagom med plats kanske. Och det är ju så det ska vara. Ibland är man ledsen och ibland är man glad. Jag har fortfarande ångest men inte som innan.

Det ska aldrig vara mest ledsamhet. Då ska man söka hjälp för det. Och det finns så mycket hjälp att få. Ibland måste man ringa några samtal, man kan till exempel ringa sin vårdcentral och säga "hej, jag heter .. och jag mår inte bra jag tror jag behöver prata med någon" och sedan hjälper de dig vidare. Ibland måste man träffa en läkare först så man får en remiss skickad till en psykolog. Ibland behöver man träffa lite olika psykologer innan man hittar rätt men det är det värt. Ibland vill man ha någon vid sin sida när man sitter i väntrummet, en vän eller en förälder eller ett syskon, och ibland inte. När jag skulle träffa en psykolog för första gången kom jag inte ihåg vilket år det var, jag sa fel till kvinnan i receptionen, för att jag var så nervös. Jag grät redan innan jag ens hade kommit in i väntrummet. Men då får det vara så. För det är inte för alltid.

299.

Jag önskar så att jag kunde öppna mig för honom. Önskar att jag kunde vara ärlig och säga nej det är inte bra idag jag har så mycket ångest och jag vet inte ens varför jag känner såhär och jag är livrädd för att det ska ta över hela mig. Men det går inte, jag kan inte öppna mig ens lite när det kommer till den där delen av mig själv. 

Jag kan samla mod en hel dag, går runt och tänker på alla fina ord som han överöser mig med, tänker att antagligen tycker han om mig ändå, trots den här delen av mig. Men det går ändå inte. 

För jag kan inte släppa tanken på den där sista natten med Johan. Då när jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten - vilket i sig var en fruktansvärd underdrift för herregud det gick ju inte alls med maten jag bara svalt - och morgonen efter så lämnade han mig. Jag hoppades så innerligt att han skulle stanna där vid min sida genom allt det där svåra. Men istället så lämnade han mig så trasig. 

Och det är väl det där som sitter kvar i mig. Jag som hade varit så rädd hela livet och när jag äntligen vågade lite, när jag verkligen behövde honom, då lämnade han mig. Han kunde inte ha brytt sig mindre om mig. 

Jag däremot, jag hade gjort allt för honom. Och som jag plågade mig själv efter att han lämnat mig. Tyckte så himla illa om mig själv. Slösade så många tårar på honom. Blev ännu sjukare och gick ner ännu mer i vikt. 

När Johan lämnade mig var jag så övertygad om att jag aldrig mer skulle känna något för någon. Och det tog tid. Två år tog det. Två år av en slags konstant sorg. Under den tiden började jag äta antidepressiva. Det gjorde så att livet liksom kändes möjligt och inte omöjligt som innan. Jag blev frisk från anorexin. Sedan träffade jag E. Första gången jag såg honom var en söndagsmorgon och allt jag kunde tänka på var att honom måste jag kyssa. Så några veckor senare kysstes vi för första gången, i köket, i min etta. Och han har behandlat mig så väl, gjort mig så hel, så trygg. Jag vill inte förlora honom.  Lämnar han mig nu så går jag nog under. Därför vågar jag inte berätta.

298.

Nu har jag slutat med antidepressiva och jag har så mycket ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag undrar om det alltid kommer att vara såhär nu. 

297.

Ibland försöker jag tänka att det är normalt att känna sig stor och inte vara riktigt nöjd med sin kropp osv osv osv men sedan inser jag att den där delen av mig som var så svag inför de där ätstörda tankarna alltid kommer att finns inom mig på ett eller annat sätt, och det är faktiskt inte alls normalt. Men de här kvällarna med massa-massa ångest av att jag inte kan bestämma mig för om jag kan överleva så som mina ben ser ut nu, eller om jag kan tänka mig att må sådär fruktansvärt dåligt igen bara för att få tillbaka de där benen igen, de här kvällarna kanske bara måste få finnas och passera förbi. Imorgon är en ny dag och jag vill ju aldrig bli så igen. Kommer aldrig bli så igen heller. Innerst inne vet jag ju det.

Ofta tänker jag på hur mitt liv var innan jag fick problem med maten. Jag önskar att jag skulle kunna få uppleva livet så igen, men jag tror faktiskt inte att jag någonsin helt kommer att bli som jag var innan. Det är liksom bara att acceptera. Ändå känns det så sorgligt. Som att jag slarvade bort något väldigt viktigt när jag blev sjuk i en ätstörning. 

Och det är ju nu jag skulle behöva honom här. Det är nu det känns helt ohållbart att bo i olika länder ens om det bara är tillfälligt.

Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta allt för honom. Han vet mest bara att jag mådde dåligt för några år sedan och inte ville äta. Han vet ju inte att det där med vikt och min kropp fortfarande är jättesvårt. Helst vill jag ha det såhär. Vill inte att någon ska veta mer än nödvändigt. Vill inte vara en sån där tjej som klagar över att hon är tjock hela tiden. 

Så som det är nu sväljer jag bara. Sväljer bort klumpen i halsen som finns där så ofta numera. Och han säger att jag är den finaste i hela världen, att jag är perfekt precis som jag är. Och om de där orden bara kunde hitta in i mig, men det går inte. Helt omöjligt är det.

296.

Imorgon är det en vecka sedan vi kom hem från Italien. Vi hyrde en bil och upptäckte ett för mig helt nytt land och jag blev kär. Jag blev kär i landet, i maten, i kaffet, i glassen, i människorna men mest av allt blev jag nog kär i honom. När vi åkte hem efter en veckas semester pratade vi om nästa semester.

Och allting är så långt ifrån självklart just nu. För jag vet inte ens vad jag kommer att göra om två veckor, i vilket land jag kommer att bo i, om jag kommer ha ett jobb då, om jag ska fortsätta att hyra ut min lägenhet och leva i en resväska ännu en månad. Jag vet liksom ingenting. Men det känns som att framtiden är med honom ändå. Vad som än händer. Det är en sån främmande känsla.

För några dagar sedan när vi låg i sängen och han hade precis överröst mig med fina komplimanger som han alltid gör, då frågade han vad jag tycker om med honom. Jag tänkte efter ganska länge innan jag sa att jag känner mig så trygg med honom. För det känns som att han skulle kunna skydda mig från allt ont i hela värden. Sen är han bara så himla snygg med mörkt hår och blåa ögon att jag blir helt pirrig i kroppen när jag tittar på honom.