297.

Ibland försöker jag tänka att det är normalt att känna sig stor och inte vara riktigt nöjd med sin kropp osv osv osv men sedan inser jag att den där delen av mig som var så svag inför de där ätstörda tankarna alltid kommer att finns inom mig på ett eller annat sätt, och det är faktiskt inte alls normalt. Men de här kvällarna med massa-massa ångest av att jag inte kan bestämma mig för om jag kan överleva så som mina ben ser ut nu, eller om jag kan tänka mig att må sådär fruktansvärt dåligt igen bara för att få tillbaka de där benen igen, de här kvällarna kanske bara måste få finnas och passera förbi. Imorgon är en ny dag och jag vill ju aldrig bli så igen. Kommer aldrig bli så igen heller. Innerst inne vet jag ju det.

Ofta tänker jag på hur mitt liv var innan jag fick problem med maten. Jag önskar att jag skulle kunna få uppleva livet så igen, men jag tror faktiskt inte att jag någonsin helt kommer att bli som jag var innan. Det är liksom bara att acceptera. Ändå känns det så sorgligt. Som att jag slarvade bort något väldigt viktigt när jag blev sjuk i en ätstörning. 

Och det är ju nu jag skulle behöva honom här. Det är nu det känns helt ohållbart att bo i olika länder ens om det bara är tillfälligt.

Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta allt för honom. Han vet mest bara att jag mådde dåligt för några år sedan och inte ville äta. Han vet ju inte att det där med vikt och min kropp fortfarande är jättesvårt. Helst vill jag ha det såhär. Vill inte att någon ska veta mer än nödvändigt. Vill inte vara en sån där tjej som klagar över att hon är tjock hela tiden. 

Så som det är nu sväljer jag bara. Sväljer bort klumpen i halsen som finns där så ofta numera. Och han säger att jag är den finaste i hela världen, att jag är perfekt precis som jag är. Och om de där orden bara kunde hitta in i mig, men det går inte. Helt omöjligt är det.